Nathalie är lyckligt gift, jobbar på ett svenskt företag i Paris och planerar att skaffa barn. När hennes man dör i en olycka begraver hon sig i arbete och vaknar inte upp förrän hon av misstag råkar kyssa en manlig kollega. Svensken Markus. Filmen är regisserad av långfilmsdebutanterna Stéphane och David Foenkinos, och bygger på Davids roman Nathalie - en delikat histora (La Délicatesse).

Nathalie är med sina tramsiga Sverigereferenser något av en ofrivillig skrattfest. Svenskar skildras som försynta, beigeklädda, med ryggsäck, ätandes sill och Krisprolls. I en scen – så stelt spelad att man skulle kunna tro att Roy Andersson gästspelar som personinstruktör – står Markus föräldrar i hans kök och pratar om sill, på svenska. Scenen har en så falsk tonträff att det går rysningar genom kroppen och det är svårt att hitta tillbaka till handlingen igen. För en fransman passerar scenen troligen obemärkt.

Att lufta nationalitetsfördomar på bioduken är en dålig idé om man samtidigt vill väcka engagemang i en spirande kärlekshistoria som försöker växa trots stark motvind. Stereotyperna omfattar även Audrey Tautous rollfigur, sinnebilden av en fransk kvinna: liten, tunn, plutande och chic. Visst älskar vi att titta på Tautous dockansikte en stund, men det går inte att bygga en hel film på det.

Filmen är för lång, kryddar med slumpmässiga inre monologer och andas en osäkerhet kring vad den vill berätta. Det klumpiga handlaget skymmer filmens guldkorn, ett försök att skildra hur svårt det för den som har minst i en relation: utseende, position och vänner.