”Glad fars dag – eller som de säger i min familj, glad svåger-dag”, twittrade nyligen Ronan Farrow, son till Mia Farrow och Woody Allen.

Inte för att familjeskandaler behöver lyftas fram, men dokumentären om regissören, skådespelaren, manus- och pjäsförfattaren, ståupparen, skämtskrivaren och klarinettisten Woody Allen springer verkligen snabbt förbi hur Allen som 57-åring lämnade Farrow för hennes adopterade 20-åriga dotter Soon-Yi (ingen av dem medverkar – och det dröjer innan en kvinna som inte är mor, syster eller ex-fru/skådespelerska får komma till tals).

Dokumentärer om stora konstnärer slutar alltför ofta som en hyllning, och så även här. Upplägget är traditionellt: barndomsprat, filmklipp, skådespelare och andra från filmvärlden som kommenterar. Det blir mest de sedvanliga lovorden.

Visst är det lite mysigt att 77-åringen fortfarande använder skrivmaskinen han köpte som sextonåring, intressant att hans första upplevelse som manusförfattare fick honom att bestämma sig för att aldrig mer filma utan full kontroll, kul med tidiga skämt och tragikomiskt med det konstanta nedvärderandet av de egna verken. Men om de filmer som faktiskt inte varit så bra sägs inte så mycket, och en respektfull distans hålls hela tiden. Dokumentären är trevlig, men samtidigt aningen intetsägande.