Minns ni snälla Snövit? Hon som sjöng så skrikigt att hennes plastmamma skickade henne till hushållsskola hos några dvärgar för att lära sig allt nödvändigt om städning innan hon gifte sig med prinsen.

Eller hur det nu var i Disneys version.

Glöm henne hur som helst. I Universals nytolkning av den klassiska sagan om kvinnlig maktkamp med fåfänga som vapen finns inget dvärghus och ingen prins. Snövit, spelad av en ständigt lidande Kristen Stewart, bär rustning och får en klassisk hjälteroll som Den utvalda. Det är ett för Hollywood radikalt grepp, men inte så radikalt att hon kan traska vägen fram utan manligt beskydd och vägledning. Vid hennes sida finns jägaren, som skickas iväg för att ta Snövits hjärta, och barndomsvännen William.

Den onda styvmodern spelas av Charlize Theron, som fräser och growlar; öser ur sin eviga källa av bitterhet gentemot män som övergivit henne och unga kvinnor som, ja, bara är unga. Insikten att en kvinnas makt bara varar så länge hon är ung och vacker gör drottningen till en destruktiv kraft med samma intensitet som grekiska Medea. Men filmen bygger inte vidare på temat, utan bekräftar likt sagan drottningens farhåga: den unga vackra kvinnan segrar.

Snow white and the huntsman lyckas betydligt bättre med sagoförnyandet än Red riding hood, som kom förra året. Inte minst rollbesättningen av dvärgarna är lyckad. Här finns några av Englands främsta medelålders skådespelare och det är en fröjd att se krympta versioner av Ray Winstone och Bob Hoskins munhuggas.