Med ett stiliserat bildspråk, sprakande färger av technicolorsnitt, ett udda sinne för humor, excentriska rollfigurer och personliga soundtracks laddade med bra låtar man glömt bort existerade, har Wes Anderson skapat ett eget filmuniversum. Det har man kunnat ta del av i till exempel Rushmore, The Royal Tenenbaums och The life aquatic, för all del även i den uråldrigt animerade Den fantastiska räven.

På det visuella planet är det mesta sig likt i nya filmen Moonrise Kingdom, som invigde årets Cannesfestival. Redan under förtexterna ser man att detta bara kan vara en Wes Anderson-film. Han använder sig skickligt av långa, långsamma kameraåkningar genom ett dockhusliknande flera våningar högt kombinerat bostadshus och fyr, där flera av filmens huvudpersoner bor.

Det som skiljer den nya filmen från regissörens tidigare är det sorgsna och nostalgiska tonläget. Ett exempel på det är att Bill Murray, som är bäst i världen på att leverera lakoniskt humoristiska repliker, genomgående förhåller sig allvarsam. Visst är filmen stundtals utflippat kul, men hade som helhet gärna fått vara lite roligare.

Vi befinner oss i det lilla kustsamhället Summer´s End på den fiktiva ön Penzance Island. Året är 1965.

Det tar Anderson bara ett par minuter att ge oss dramats grundförutsättningar. När den nitiske scoutledaren Ward (Edward Norton i god form) skall morgoninspektera sina pojkscouter har tolvårige Sam (Jared Gilman) rymt från sitt tält. Snart visar det sig att även jämnåriga Suzy (Kara Hayward), som i likhet med Sam är betraktad som ett problembarn, är spårlöst försvunnen.

Med ett oväder i antågande gäller det för den nedstämde kapten Sharp (Bruce Willis, i en polisroll fjärran John McClane/Die hard) att agera snabbt. Alla i Summer´s End deltar i sökandet efter barnen, utom Sams fosterföräldrar, som är helt ointresserade av att få hem honom.

Två scener i filmen hör till det bästa jag sett på bio i år.

Den första är från en ödslig strand när Sam och Suzy dansar med varandra samtidigt som Le temps de l´amour med Françoise Hardy ljuder från resegrammofonen. I den scenen finns en fräschör och lekfullhet som minner om Truffaut och den franska nya vågen.

Den andra scenen är när Sharp och Sam sitter i Sharps husvagn och samtalar om relationer och kärlek. Då finns det anledning att fråga sig vem av de två som har mest livserfarenhet.

Direkt efter pressvisningen i måndags undrade en biografvaktmästare vad han skulle svara om någon biobesökare ville veta vad Moonrise Kingdom handlar om.

Tja, det är egentligen ingen film om scouter och definitivt ingen Bruce Willis-film. Filmen handlar om lite allt möjligt. Om USA på 60-talet, om den första kyssen, om hemligheter på väg att komma upp till ytan, om att snart vara tonåring och veta att vuxenlivet, som ter sig som trist, närmar sig.

Titta också på:

De 400 slagen (François Truffaut, 1959)

The Royal Tenenbaums (Wes Anderson, 2001)

Darjeeling Limited (Wes Anderson, 2007)