Politiken är ett enda lidande, konstaterar Frankrikes transportminister Bertrand Saint-Jean, spelad av bröderna Jean-Pierre och Luc Dardennes favoritskådis Olivier Gourmet, en bit in i Ministern.

Filmen är intensivt regisserad av Pierre Schöller (även manus) och inleds med en surrealistisk dröm, som inkluderar japanska skuggfigurer, en naken kvinna och en krokodil. Sedan blir Saint-Jean väckt av ett telefonsamtal. I ett vintrigt Ardennerna har en buss fullastad med ungdomar kört av vägen. Olyckan har krävt nio dödsoffer. Siffran kan komma att öka.

För Saint-Jean gäller det att omedelbart sätta sig i en helikopter, ta sig till olycksplatsen och göra ett offentligt uttalande som ingen kan bli provocerad av. Ministern klargör att alla myndigheter kommer att samarbeta, för att rädda, vårda och trösta.

I den efterföljande debatten, och i nyhetsrapporteringen, är de döda ungdomarna snabbt bortglömda. I stället hamnar fokus på arbetslösheten, budgetunderskottet, strejker och regeringens planer på att privatisera järnvägsstationerna.

Gourmet, som skickligt flankeras av karaktärsessen Michel Blanc och Zabou Breitman (hon är briljant i en mindre roll som politisk rådgivare), lyckas framställa den hårt prövade ministern som stark, bräcklig, smart, godtrogen, tydlig och diffus samtidigt. I ett par korta, effektiva scener förstår vi att han utanför sin politikerroll är en djupt ensam människa, som för all del har 4 000 kontakter i mobilen, men ingen enda riktig vän.

Regissör Schöller, född 1961, har sanslöst många bollar i luften samtidigt. Han tappar bort några sidospår, men det kompenseras av ett intelligent, verbalt begåvat manus och av att dialogen håller ett kulsprutetempo som får In the loop, som Ministern innehållsmässigt påminner en smula om, att framstå som en långsam film.

Schöller koncentrerar sig i första hand på rävspelet i maktens korridorer, på hur yrkespolitiker och deras medarbetare uppför sig när inga reportrar finns på plats och tv-teamen åkt hem. Det är ingen munter syn.

Filmen, producerad av bröderna Dardenne, hade fransk biopremiär i juli 2011 och sopade i år hem Césars (motsvarigheten till guldbaggar) för bästa originalmanus och bästa manliga biroll (Blanc).

Den svenska biopremiären är vältajmad nu när Nicolas Sarkozy varit i hetluften under det turbulenta presidentvalet. Jag tror att han i dag är redo att skriva under på att politiken är ett enda lidande. I söndags indikerade Sarkozy att han tänker lämna politiken, för gott.