När den rattfulle Mel Gibson greps av polisen i Malibu i juli 2006 gjorde Gibson, enligt polisen, en rad antisemitiska uttalanden. Detta har förföljt Gibson sedan dess. Några vettiga Hollywooderbjudanden får han inte längre, men ingen kan hindra honom från att på egen hand finansiera en film, och ge sig själv huvudrollen, vilket är fallet i Get the gringo, där Gibson även är en av manusförfattarna.

Filmen inleds med en biljakt vid den mexikanska gränsen. Jakten slutar med att rånaren kallad Driver, men möjligen heter han Barnes (Gibson), som av outgrundlig anledning är utklädd till clown och som har två miljoner dollar i baksätet, hamnar i det hårda och kaotiska fängelset El Pueblito där internerna styr det mesta, spriten och heroinet flödar, många av fångarna är beväpnade och sedelbuntar är det enda som kan ge en drägligare tillvaro.

Barnes går i första hand in för att överleva, men han känner sig också föranledd att hjälpa en tioårig grabb, och hans mamma. Den biten av filmen är helt okej.

Filmen som helhet är en mix av karikerade mexikaner, detaljerat våld, tortyrscener (filmer med Gibson innehåller alltid tortyrscener) och humor. Det känns lastgammalt, ungefär som något Quentin Tarantino hade kunnat leverera när han gick i high school.

Film noir-greppet att låta Gibson vara lakoniskt berättarröst fungerar inte alls. Spelet från Peter Stormare i skurkrollen Frank är parodiskt. Scenen när Mel Gibson imiterar Clint Eastwood är inte riktigt klok.

På pluskontot hamnar att tiden inte går direkt långsamt, men något lyft för Gibsons havererade karriär innebär inte Get the gringo. Noterbart är att i USA gick filmen inte upp på bio utan släpptes direkt som så kallad Video on demand.