Det är härligt att se hur lustfyllt Tim Burton tillsammans med skådespelarfavoriterna Johnny Depp och Helena Bonham Carter tar sig an den kultförklarade vampyr-tv-serien Dark shadows, med klara blinkningar till såväl The Rocky Horror picture show som Familjen Addams. Michelle Pfeiffer och nytillskottet Eva Green i varsin bitchig roll gör inte den surrealistiska, fullständigt befängda, släktsagan sämre.

Burtons förkärlek för sengotisk skräckromantik är ingen hemlighet. Här tas vi med från Liverpool 1760, där dimman svept in hamnens stora handelsskepp i grå slöjor, över Atlanten till Den nya världen och Maine, där familjen Collins tack vare framgångar i fiskeindustrin bygger ett eget imperium. Utöver staden Collinsport uppför de också sitt majestätiska gods: Collinswood.

Där växer Barnabas (Johnny Depp) upp, lär känna varenda lönngång och förälskar sig i vackra Josette (Heathcote) vilket inte hindrar honom från att stilla sina köttsliga lustar med tjänsteflickan Angelique (Green). Hon visar sig vara en ytterst kompetent häxa som kastar en förbannelse över Barnabas då hon inser att han föredrar Josette: alla Barnabas älskar ska dö.  Efter stor dramatik på en vindpinad klippa vid havet förvandlas Barnabas till en osalig vampyr som grävs ner i jorden i en väl förseglad kista. Där blir han liggande i närmare 200 år.

När Barnabas av en slump grävs fram igen 1972 ökar filmens tempo och det blir än mer underhållande, medan den motvillige vampyren beger sig tillbaka till föräldragodset som nu förfallit. Här huserar spillrorna av släkten, en dysfunktionell familj med trassliga finanser styrd med järnhand av matriarken Elizabeth (Pfeiffer). Strax innan Barabas anländer har Josettes alter ego Victoria (Heathcote) anställts som guvernant till barnen Collins: klärvoajante David och tonårstrotsiga Carolyn. För att muntra upp David, vars mor omkommit i en mystisk drunkningsolycka, huserar familjen också den lätt alkoholiserade doktor Julia Hoffman (Bonham Carter). Med Barnabas hjälp försöker familjen återskapa glansen från fornstora dar. I det längsta mörkar Elizabeth Barnabas bakgrund, och utmålar honom som en excentrisk släkting från England. Maktkampen tar sig allt våldsammare uttryck, då "Angie" – häxan Angelique i modern tappning – bygger sitt eget affärsimperium och köper upp alla angränsande hamnar.

Det brokiga persongalleriet känns igen från original-tv-serien (och filmerna), men har utökats. Vid premiären 1966 var seriens originalitet odiskutabel, långt innan vampyrvågen sköljde över film-och tv-världen med flaggskepp som Twilight, Harry Potter och True Blood. Tv-serien Dark shadows prisades för sitt sätt att satsa mer på en stjärnspäckad ensemble och på rollfigurernas karaktärsdrag än på specialeffekterna.

Det samma kan inte helt sägas om Tim Burtons variant, där slutscenerna blir rena orgien i just effekter – om än inte helt oävet. Det bultande hjärtat som plockas ut ur en äggskals-krackelerande kropp är Tim Burton när han är som bäst – rörande och bisarr på samma gång. Dark shadows är en bagatell, men frossar i Burton-rekvisita och -tematik där särlingar strävar efter kärlek och acceptans. Det märks att alla medverkande haft kul, munterheten genomsyrar hela produktionen från manus till musik. Kulturkrockarna mellan 1700-tal och 1970-tal skapar stundtals blixtrande komik. Skådespelarnas tajming är fenomenal och det är befriande att få fnittra åt den ibland så osannolikt högtravande och platonskt trånande vampyrfilms-genren.

Alice Cooper är obetalbar i rollen som sig själv i en parafras på Meat Loaf i kultfilmen The Rocky Horror picture show. Johnny Depp är värd en egen fyr i slutbetyget: så mycket bättre här, i rollen som ambivalent vampyr som drömmer om att bli människa och lär sig borsta tänderna, än som galet överspelande hattmakare i senaste samarbetet med Burton: Alice i underlandet.

Titta också på:

Dark shadows, tv-serien (Dan Curtis, 1966-1971)

The Rocky Horror Picture Show (Jim Sharman, 1975)

Familjen Addams (Barry Sonnenfeld, 1991)