Finlands dyraste film någonsin, med Europarekord i crowdfunding, pengar insamlade på nätet. Med lockfrasen ”1945 flydde nazisterna till månen. 2018 är de tillbaka” är det inte konstigt att folk blivit nyfikna.

I hemlighet har fjärde riket etablerat en swastikaformad bas på månens mörka sida. När USA:s Sarah Palin-liknande president skickar ut två månfarare som ett pr-trick får månnazisterna tag på modern teknik och en svart man att albinosera. Det dröjer inte länge innan två spioner återvänt till jorden och nästlat sig in i presidentens pr-maskineri: sunt, rent och för fäderneslandet.

Kombinationen b-film och storslagna rymdeffekter samspelar, och klädseln och månarkitektur är genomtänkt. Men humorn är ojämn. Ibland smart, andra gånger ren buskis – samma sak gäller för skådespeleriet. Skämten om kvinnors kroppsbehåring och nordkoreanska raketer är osannolikt vältajmade med tanke på att filmen varit under produktion i sex år.

Manusförfattarna jobbar hårt med stereotyper. Sarah Palin och nazister är enkla måltavlor – men det är inte självklart vilka som är de onda eller vilka som blivit lurade. Framför allt är det världspolitiken och pr-spelet som får sig en känga. Och maktens ambitioner.

Iron Sky håller inte riktigt vad den lovar – invaderande månnazister borde vara ännu roligare – och att filmen inte kan bestämma sig för om den vill vara lågbudget, independent eller Hollywood får den att vackla. Men den har sin charm och är gjord med kärlek och nördkunskaper.