En erfaren sjuksköterska, specialist på vård i livets slutskede, listade nyligen i tidningen The Guardian vad hennes patienter generellt grämer sig mest över strax innan de skall dö. "Jag önskar att jag hade haft mod att uttrycka mina känslor" låg bland topp fem, liksom "jag önskar att jag hade varit lyckligare", "att jag hade hållit kontakt med mina vänner", "att jag hade jobbat mindre" och "att jag hade gjort vad jag ville i livet, i stället för att i så hög utsträckning vara andra till lags".

Samma slags funderingar gestaltas i John Maddens film efter Deborah Moggachs roman These Foolish Things. Vi får följa en grupp brittiska pensionärer som, med olika motiv och bakgrund, sammanstrålar på fallfärdiga hotell Marigold i Indien. De längtar efter att återta sin värdighet och finna en lyxig oas på ålderns höst. Istället tvingas de utmana sina rädslor och fördomar för att i slutändan bli ärligare mot sig själva och varandra. När blir man egentligen för gammal för förändring? undrar filmen. Och varför?

Bara att se dessa erfarna karaktärsskådespelare rada upp sig i gaten i väntan på samma flight är en fröjd för ögat. I hög utsträckning blir skådespelareliten också filmens behållning: att se hur de lustfyllt gjuter så mycket liv i sina rollfigurer i en annars relativt ljum, övertydlig och konstruerad må bra-historia