Den föräldralöse pojken Hugo (Butterfield) bor på en järnvägsstation, i en fantasifull version av 30-talets Paris. I hemlighet sköter han stationens alla klockor och lever på det han kommer åt. Efter sin pappa, skicklig urmakare med egen verkstad, har han fått en avancerad, men trasig, mekanisk skrivande docka.

Han drömmer om att laga den och kanske få ett meddelande från sin pappa. Men sorgearbetet avbryts då mannen som äger stationens leksaksaffär kommer på honom att stjäla mekaniska delar.

Så är den igång, Martin Scorseses myllrande och bildmässigt högljudda berättelse vars magiska formspråk för tankarna till Baz Luhrmans Moulin rouge och filmer av Jean-Pierre Jeunet (Amelie från Montmarte). Den bygger på den delvis tecknade och bildsatta historiska romanen The Invention of Hugo Cabret, som använder karaktären Hugo för att kunna berätta om filmmediets barndom.

Farbrorn i leksaksaffären är filmpionjären George Méliès (1861-1938), som i princip uppfann specialeffekterna och var en av de första att förstå filmmediets fiktiva möjligheter. Men det vet varken Hugo eller Méliès protégé Isabelle (Grace Moretz). De ser bara en mystisk koppling mellan Hugos robotdocka och den gamle sorgsne mannen, här spelad av en utmärkt Ben Kingsley.

Berättelsen består av två delar, fantasi och mekanik, som ju också är filmmediets beståndsdelar. Scorsese gör stor affär av länken mellan tid och film. I ljud och bild likställer han urverken med den gamla filmtekniken, som något man vrider upp, vevar, som tickar med regelbundenhet, som ger skuggor och ljus. Så är ju både tid och film uppbyggda av lika stora delar – sekunder, bildrutor – i konstant rörelse.

Därför är det inte överraskande när en hyllning till en av de klassiska klockscenerna, Harold Lloyd som hänger i visarna i stumfilmen Upp genom luften (1923), dyker upp.

Jämförelser med den bioaktuella The Artist är oundvikliga. Filmerna är lustfyllda lektioner i filmhistoria, vars pedagogik utgår från välkända filmklichéer. Likheterna går ner på detaljnivå: bägge har en scen där en man och en hund gör koordinerade rörelser. I Hugo Cabrets fall är det en stationsvakt (Baron Cohen) och hans dobermann.

Båda berättelserna handlar också om män som tiden har kört förbi som ett skenande tåg. I Hugo Cabret blir symboliken lätt överlastad. Som vuxen kan man ha invändningar mot hur berättelsen orienterar sig mot att laga Méliès ego, när den som upplevt verklig sorg och umbäranden är Hugo. Scorseses hjärta klappar för den gamle filmtrollkarlen, men som publik är det svårt att förstå hans oändliga sorg. Minst klappar det för filmens unga kvinnliga äventyrare, som blir bortglömd när hjältarna namges mot slutet.

Myllret förstärks av de omfattande 3D-effekterna, som bland annat gör en hisnande inledande åkning längs med perrongen möjlig. Det är storslaget, Méliès hade säkert älskat projektet, men hos mig uppstår efter ett tag samma sorts mättnad som när osten bärs in efter en vällagad trerättersmiddag.