Fotografen och dokumentärfilmaren Ewa Cederstam utsattes som artonåring för en våldtäkt. Gärningsmannen dömdes till 3,5 års fängelse, och Ewa bytte Malmö mot Stockholm för att börja om. Sedan dess har hon aktivt försökt förtränga förnedringen, skuldkänslorna, ilskan över den egna passiviteten. Samtidigt har hon indirekt utforskat traumat, exempelvis i kortfilmen Kvinnans plats (2003) där hon låter åtta våldtagna kvinnor berätta vad de minns. Hon har också besökt, och intervjuat, förövare i fängelse.

Modigt och självutlämnande återvänder Ewa Cederstam nu till de egna smärtpunkterna. Hon letar upp våldtäktsdomen, försöker rekonstruera rättegången. Samtalen är intensiva, 43-åriga Ewa utsätter sig bland annat för ett upprivande polisförhör i syfte att förstå vad och varför hon förträngt. I starka scener konfronterar hon också sina föräldrar och ifrågasätter deras tystnad. Även om de agerat i all välmening, för att skydda dottern, har en utsatt tonåring givetvis enorma behov av att få bearbeta och älta.