Chris Menges foto är högklassigt och Max von Sydow har inte haft en bättre filmroll sedan Hamsun 1996. Ändå ligger Stephen Daldrys nya film en bit under regissörens normala standard (Timmarna, The Reader).

Jonathan S Foers romanförlaga är svårfilmad. Första timmen av Extremt högt och otroligt nära är tungrodd och högtidligt litterär, späckad med evighetslånga inre monologer. När von Sydow, till slut, gör entré lyfter hela filmen, då börjar Daldry berätta med bilder i stället för med verbala förklaringar.

Skickliga barnskådespelaren Thomas Horn, som får dra ett orimligt tungt lass, spelar nioårige Oskar, som det mesta kretsar kring. Oskar förlorade sin pappa, som i tillbakablickarna spelas av Tom Hanks, i terroristdådet den 11 september 2001.

Ett år senare, i ett litet kuvert, hittar Oskar en nyckel som tillhört fadern. Enda ledtråden på kuvertet är efternamnet Black.

Den outtröttlige Oskar traskar omkring i New York, med hopp om att hitta låset som nyckeln passar i. Sökandet leder till en rad märkliga möten.

Detta är en film om sorg, saknad, skuld och rädsla. Välgjort, naturligtvis, men också med en Hollywoodslagsida, och hjärtskärande scener, som man inte sett röken av i Daldrys tidigare produktion.

Inledningsvis är filmen komplex, för att sedan bli mer och mer förenklad. Alla pusselbitar faller perfekt på plats med millimeterprecision. Det är inte riktigt trovärdigt.