Den amerikanska författaren Lionel Shriver skrev sin brevroman inspirerad av skolskjutningar som den i Columbine. Det som framför allt triggade igång henne var en syn på föräldrar och barn, som lägger hela skulden för hur barnen blir på föräldrarna och som skuldbelägger föräldrar som upplever att det svårt att i alla sammanhang älska sina barn.

En film kan inte på samma sätt som en litterär text resonera kring dessa komplexa och känsliga frågor, men Lynne Ramsay har i sin drömska och associativa filmatisering behållit romanens kärna. Lynne Ramsay – som gör sin första långfilm sedan den fantastiska Morvern Callar – och hennes manusförfattare Rory Kinnear hanterar med stor skicklighet sin resa ner genom huvudpersonen Eva Katchadourians minnen.

De har brutit upp brevformen, och låter filmen växla mellan ett nu och ett flöde av tillbakablickar. Två år har gått sedan Evas 15-årige son Kevin, spelad av det karismatiska stjärnskottet Ezra Miller, dödade flera klasskompisar på sin skola. Nu delar Eva sin vardag mellan fängelsebesök och arbete på en skabbig resebyrå.

Tilda Swintons uttrycksfulla och hukande kropp visar allt om frätande skuld. Filmen blir en bearbetning av det hennes rollfigur inte kan förstå. Hon frossar i minnen av misslyckanden, hur hon kände sig avvisad när Kevin inte ville låta sig ammas, hur hon kastade sin sexåring så han bröt armmen när han för tredje gången bajsade i blöjan. På andra sidan detta djupt sorgliga föräldra-barnkrig finns en ovanligt intelligent och empatistörd pojke, som gör allt för att bli hatad. Där finns också en svikare i form av en pappa som behandlar sin son som begreppet "barn" istället för den individ han är.

En bit in i Lionel Shrivers roman Vi måste prata om Kevin, som kom 2003, skriver Eva till sin man Franklin: "Jag tänker skoningslöst dra fördel av det faktum att detta är min uppgörelse, och du kan bara underkasta dig min syn på saken". Ser hon verkligen nyktert på sin egen skuld, på sin sons illvilja och på sin mans självbedrägeri? Perspektivet följer med in i filmen och skapar ett fascinerande spänningsfält.

Lynne Ramsay använder alla filmens möjligheter att göra en unik tolkning av boken. Färgen röd dyker upp tidigt, i en extatisk scen från en tomatfestival i Spanien, under en av den yngre Evas många resor. Den återkommer i nutidsplanet, när grannar har slängt färg på hennes hus. En superb ljudredigering gör övergångarna mellan nuet och tillbakablickarna sömlösa. Dessutom innehåller filmen ett osedvanligt vasst och spännande soundtrack, fullt av hederlig amerikana av Buddy Holly och britten Lonnie Donegan.

Hade Kevin blivit en annan om hans föräldrar verkligen sett honom och älskat honom för den han är? Filmen ger inga enkla svar. Men den slutar med att öppna för en ärlig relation, bortom de ibland förljugna och snäva roller vi spelar som barn och föräldrar.