En ordväxling, en knuff och en pinne som viner genom luften. I ena änden en pojkes hand, i andra en kompis ansikte. Händelsen utspelas stumt, liksom i bakgrunden, under förtexterna till Polanskis Carnage.

Filmen är baserad på franska dramatikern Yasmina Rezas pjäs Massakerguden (Le Dieu du carnage), en föreställning som satts upp på flera scener i Sverige och annorstädes, och de båda har tillsammans skrivit manus. Och nog lyser teaterförlagan igenom även i filmen, till stor del filmad teater i ett enda rum, men vad gör det när det är så lustfyllt genomfört?

Två föräldrapar möts i det enas lägenhet för att diskutera händelsen i prologen och vilka åtgärder som bör vidtas. Först tycks samförstånd råda, men orden fortsätter komma. De små, små orden som kan värderas hit eller dit, tolkas som allt från tjuvnyp till rena anklagelser. Snart eskalerar allt till en verbal pajkastning där spelet och sympatierna böljar fram och tillbaka.

Redan affischen, en Warholsk Monroe-parafras, berättar att vi människor har många olika nyanser och skepnader. Och i takt med att kaffe ger plats för whisky byts välvilja, samhällsansvar och medmänsklighet bit för bit mot egoism, politisk korrekthet och självbekräftelsebehov. Det är knappast någon vacker syn, men rasande rolig att bevittna. Den ene kramar sin mobiltelefon likt en livlina, en annan vill skildra världens orättvisor, en tredje fontänkräks över fina konstkataloger medan den fjärde inte ser några problem i att ha släppt ut familjens enerverande hamster på gatan …

Visst är det en gnutta övertydligt mellan varven och teaterscenen lyser som sagt igenom men det förlåter jag gärna när kvartetten skådespelare är så här inspirerade.