Sean Banan, alias komikern Sina Simadi, lovar att ”bananifiera” Sverige 2012. Det är att betrakta som ett rent hot, om budskapet bara vagt liknar människoföraktet i den nya filmen.

Här kretsar handlingen, eller snarare de plumpa sketcherna, kring det rejält omaka paret Sean Banan och Kikki Danielsson. Tillsammans har de skrivit låten Seanfrika och reser till Moçambique för att spela in en video. På plats bland infödingarna (jag har inget bättre ord för hur de afrikaner som medverkar i filmen framställs) träffar duon bland annat en bajsande kalkon, en svensk ambassadör i folkdräkt (Johannes Brost) och en illvillig, vresig Dr Alban som ger sig hän i sanden till sin gamla dänga Hello Africa.

Kikki Danielssons utstyrsel är ett kapitel för sig. I början bär hon av oklar anledning hudfärgade underkläder utanpå övriga kläder. Den sexistiska lyteskomiken är genomgående i filmen, som inte drar sig för att skoja med undernärda. Att kalla Johannes Brosts figur för ”rasisten” ursäktar ingenting, tillåter honom snarare att ta ut svängarna och kalla servitören ”lakritstomte”. Vilket nerköp efter den fina insatsen i Avalon!

Att ”Kikki Dee” med flera låtit sig övertalas att medverka tyder på dåligt omdöme eller ren desperation. Den självironi andra sett i filmen går mig helt förbi medan Sean Banan kliar sig på pungen. Töntigheten överträffar till och med Jack ass-konceptet och långa partier går på tomgång. Sean Banan är varken Ali G eller Borat, och han behöver ”lätt som ett fett” vägledning i att vässa sina skämt.