"Satsa på film för barn och unga"
Svenskarna har halkat efter, och gör nu betydligt färre barn- och ungdomsfilmer än sina nordiska grannar. Om – och i så fall hur – trenden kan vändas diskuterades på Göteborg filmfestival.
Relaterat
Att situationen de senaste tio åren hårdnat för svenska filmare och producenter som vill göra barn- och ungdomsfilm vittnade paneldeltagarna om under måndagens seminarium på Göteborgs filmfestival ”Vad hände med den svenska barn- och ungdomsfilmen?”
Christer Nilsson, producent på Götafilm, beskrev hur mycket lättare det var att bara för tio år sedan hitta delfinansiering från filmbranschen för svensk barn- och ungdomsfilm i stil med Bäst i Sverige, i regi av Ulf Malmros.
– I dag anser distributörerna att gruppen åskådare som är föräldrar som går med sina barn för att se film på bio är för liten, säger han.
Producenten Gila Bergqvist Ulfung pratade om vikten av en bred palett som rymmer många olika sorters filmer även för de yngre. Även de borde få ta del av väsensskilda genrer och tekniker från animation, kort- och novellfilmer, till dokumentärer och långfilmer.
– Det handlar mycket om synsätt, om man anser att barnfilm är något jättekul som man tänder på att göra, eller om det bara är ”oh-no” det där nödvändiga ontet.
Och vem är det som bestämmer att titlar som Flickan eller Zozo ska räknas som vuxenfilm? inflikade filmforskaren Malena Jansson.
– Vi lever i en tid då vi överbeskyddar barn. Jag tror att vi ska börja förlita oss på att barn klarar av att se mer än bara mainstream, det trista, genomsnittliga.
Barnfilmskonsulenten Linus Torell poängterade att 38 procent av publiken går och ser svensk barn- och ungdomsfilm, något han ansåg också borde avspegla sig i mängden barn- och ungdomsfilmer som blir gjorda.
Diskussionen, där även Kristina Colliander, programchef för Barn, SVT, medverkade var givande och förslagen haglade. Några exempel:
Gör modigare barnfilm. Marknadsför och distribuera den bättre – gärna med riktade satsningar, och speciella tv-slottar/-tider. Inför ett särskilt publikrelaterat stöd till barn- och ungdomsfilm, där även skolelever som ser filmerna på nätet, i klassrummet eller via skolbio, räknas in i publiken. Och framförallt: av med offer-koftan: Nu är det dags att tvätta bort stämpeln att barnfilm på något sätt skulle vara sämre, eller mindre ”på riktigt”.
