Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth var påtagligt frånvarande i panelen under gårdagens livliga, stundtals en smula beska, diskussion på Lagerhuset om det nya filmavtalet. Kulturutskottets Cecilia Magnusson (m) fick i stället representera staten, som från och med 2013 ökar sitt årliga anslag till svensk filmproduktion med en i sammanhanget symbolisk summa: från 185 till 200 miljoner kronor.

Åsikterna gick brett isär bland paneldeltagarna som kallade avtalet allt från ”enfaldigt” (Kasper Collin, Oberoende filmares förbund) till ”breddat” (Cecilia Magnusson).

- En kollaps hade egentligen varit mer intressant än ett avtal, menade filminstitutets vd Anna Serner:

- För vilken fågel Fenix hade inte kunnat komma ur en sådan kollaps?

På frågan ”Vad vill staten få ut av sin satsning på 200 miljoner?” blev svaret ”Kvalitetsfilm”. Ombedd att precisera hur hon definierade det begreppet, svarade Cecilia Magnusson lika okonkret: ”Det är det inte upp till politikerna att bedöma.”

Gunnar Bergdahl, kulturchef för Helsingborgs Dagblad, talade om politikernas ”svek” i termer av ointresse och ovilja att formulera kulturpolitiska visioner på filmens område.

Även filmforskaren Tomas Axelson, som satt i publiken, efterlyste ett större kulturpolitiskt resonemang kring film, inte minst eftersom film i allt högre utsträckning hjälper oss att förstå oss själva i en allt mer bildorienterad omvärld.

Katrina Mathsson, verksamhetsledare för Folkets bio, ansåg att eftersom störst pengapott i avtalet kommer från kommersiella aktörer tillåts dessa i högre utsträckning sätta agendan.

- Kvantitet segrar över kvalitet i avtalet, som blir ett slags beställningsjobb åt monopolet.