Twilight

I helgen som gick samlades tusentals vrålande unga kvinnor för att se en skymt av den brittiske skådespelaren Robert Pattinson i en direktsänd kanadensisk tv-show. Kanske var det sista gången han vågade sig ut på gatorna, för efter premiären av Twilight kommer han vara ett hett villebråd för världens längtande tonårshjärtan.

Twilight bygger på den första av den amerikanska författaren Stephenie Meyers fyra enormt populära böcker om tonårsvampyrerna i det lilla samhället Forks, i den regniga delstaten Washington. Pattinson - från Harry Potter och den flammande bägaren - spelar en av dem, Edward Cullens, en anemisk och plågad ung man som kan läsa tankar.

Huvudpersonen Bellas (Kirsten Stewart) inre kommer han dock inte åt. Hon har flyttat till sin pappa i Forks och redan första skoldagen fascineras hon av den djuriskt vackra Edward (och hans bleka låtsassyskon). Intresset är ömsesidigt, men på grund av hans födopreferens blir relationen komplicerad.

Det Hardwicke lyckas bäst med är att gestalta trängtan (Twilight är i grunden ett enda långt försvarstal för passionerad avhållsamhet). Framför allt inledningen är ett under av känslor i rörelse - med skälvande läppar, darrande näsborrar och sugande blickar får de två unga begåvade skådespelarna det att bulta högt i salongen. Stewarts självständiga stil gör att relationen inte kantrar över i 1800-tal.

Mindre lyckade är specialeffekterna. Speciellt de som är tänkta att visa vampyrernas snabbhet. De rusar genom skogarna som Snurre Sprätt, vilket framkallar skratt där det inte är tänkt att komma några. Inte heller actionscenerna mellan den goda och den onda klanen känns helgjutna. Det märks helt enkelt att det är för Edwards och Bellas skull som Hardwicke har gjort filmen. Och det är väl gott så.