De flesta drömmer om en Marilyn Monroe i sitt liv. Något avgörande, vackert, som förändrar allt. På denna idé vilar dramat My week with Marilyn, om den på 50-talet unge ambitiöse filmarbetaren Colin Clarks möte med ikonen under en filminspelning i England. Manuset bygger på Clarks dagboksanteckningar.

Den brittiske skådespelaren Laurence Olivier är 50 år och på toppen av sin karriär, men äktenskapet med Vivien Leigh går på tomgång. Efter att ha regisserat tre Shakespearefilmatiseringar vill han testa något lättsamt. Dessutom har han, liksom resten av världen, blivit förtjust i Marilyn Monroe, som 30 år gammal redan är en ikon. När han ska regissera komedin Prinsen och balettflickan får hon rollen som smådum balettflicka och kärleksobjekt för hans egen roll som prins.

Att Kenneth Branagh någon gång skulle spela Olivier känns ödesbestämt. Han är skolad i samma teatertradition och har en karriär som uttolkare av Shakespeare. Att Michelle Williams spelar Monroe är inte lika självklart. Hon är en otroligt skicklig skådespelare, men får inte fram Monroes dekadens, den där uppenbarelsen som ger intryck av att vara en mycket gammal och blasé själ i en ung kvinnas kropp. Själv hade jag hellre gett rollen till Scarlett Johansson, som har samma kvaliteter.

Hur som helst, vi får följa inspelningen genom rikemanssonen Colin Clarks (Redmayne) förälskade ögon. Marilyns äktenskap med Arthur Miller knakar i fogarna och hennes förkärlek för "method acting" får Laurence Olivier, som är av en annan skola, att se rött. Det är underhållande att se tagningarna. Genom skickligt skådespeleri från Williams och Branagh, men också från Judi Dench i en charmerande roll, får vi se hur dåligt skådespeleri som kom ut från den verkliga inspelningen. Förutom att Prinsen och balettflickan bygger på en fånig idé, vilket Monroe flera gånger försöker påpeka, är det två världar som kolliderar och tar fram det värsta hos varandra.

Mindre spännande är själva huvudhandlingen – hur stjärnan upptäcker att hon har en ung välgörare som kan ge henne kravlös bekräftelse när hennes man har rymt tillbaka till New York.

Det är svårt att göra dramatik av en på samma gång mytisk och avmystifierad människa som Marilyn Monroe, inte minst efter Blonde, Joyce Carol Oates uttömmande tegelsten till roman. Sanningen om vem hon var tycks alltid finnas någon annanstans, i nästa tolkning. Varje försök riskerar att mer bli berättarens historia än Marilyns.

Filmen gör inget för att nyansera den allmänna bilden av henne som den trasiga hinken som läcker självkänsla. Nyligen kom en samling av Monroes anteckningar i bokform, ett led i eftervärldens upprättelse av Monroe som tänkande varelse. Där sitter hon, tydligt poserande, och läser James Joyce Odysseus. I filmen blir boken liggande på nattygsbordet, som scenografi i en berättelse om en människa som är alltför upptagen med att hantera sina neuroser för att ta in omvärlden.

Som kärlekshistoria är My week with Marilyn för tunn, som biografi likaså. Kvar blir en berättelse om drömmen om att ha en Marilyn, att bli upptäckt och omskakad av ödets gudinna. Och visst, det är en ganska mysig dagdröm att dela med en biopublik.

Se också Michelle Williams i:

Blue valentine (2011)

Meek's Cutoff (2010)

Wendy och Lucy (2009)