Det är domedagsstämning, förstärkt av Harry Escotts suggestiva filmmusik, redan från start i engelsmannen Steve McQueens nya, intensiva film Shame, som uteslutande kretsar kring sexmissbrukaren Brandon, spelad av Michael Fassbender.

Irländaren Brandon, som lever ensam i New York, ägnar dygnets alla vakna timmar åt att tänka på sex. Han konsumerar värsta sortens hårdporr på nätet, både hemma och på jobbet. Han går regelbundet till prostituerade. Han har ett tvångsmässigt behov av att försöka ragga upp kvinnor, i synnerhet på tunnelbanan.

Brandon känner ingen som helst skam. Han har aldrig reflekterat över sitt sexmissbruk.

Två händelser kommer att påverka Brandon och hans liv. Först kommer hans psykiskt sargade lillasyster Sissy (Carey Mulligan), som försöker hanka sig fram som barsångerska, på oväntat besök. Hon flyttar helt sonika in i Brandons lägenhet, och inkräktar därmed i hans privatliv (masturberandet och porrsurfandet).

Sedan bjuder Brandon ut kollegan och sekreteraren Marianne (Nicole Deharie) på en regelrätt dejt, som inleds med ett restaurangbesök. Restaurangscenen pågår i minst tio minuter. Marianne ställer besvärande frågor. Hur kan det komma sig att Brandon inte lever i ett fast förhållande? Vad är hans syn på äktenskapet och kärleken? Brandon kan inte ge några svar, han klarar helt enkelt inte av att föra en helt vanlig konversation med någon av motsatta könet.

I en film med traditionell dramaturgi hade Brandon tagit sig i kragen, börjat gå i terapi och sedan gift sig med Marianne, men regissör McQueen (som tidigare gjort filmen Hunger) är ingen moralist med enkla svar på svåra frågor.

Men visst måste Brandon komma till någon form av insikt och göra något åt sin situation? Eller kommer han att köra på i invanda gamla sexspår?

I en lång scen från en exklusiv bar framför Carey Mulligan, som är ypperlig i filmen, en långsam och fin version av New York, New York. Då är McQueens kamera riktad mot henne, i filmens alla andra scener är Fassbender i centrum, och så kan man göra en film med en skådis av Fassbenders kaliber i huvudrollen.

Shame är ingen enkel film att gilla. Det är svårt att känna någon sympati för huvudpersonen, men filmen är rasande konsekvent och skickligt uppbyggd, fram till den sista filmrutan.

Detaljerade sexscener och bilder av könsorgan har, som väntat, lett till censurproblem. Det är 18-årsgräns i till exempel Storbritannien och Kanada, och en stenhård 17-årsgräns i USA.