Det säger en hel del om styrkan i skådespelarensemblen när årets Oscarsvinnare Colin Firth (The king's speech) får nöja sig med en biroll i Tomas Alfredsons nya film Tinker tailor soldier spy (titeln är en lek med en engelsk räkneramsa i Ole dole doff-stil), som bygger på John Le Carrés roman med samma namn, och som på svenska heter Mullvaden, vilket naturligtvis borde ha varit filmens titel i Sverige.

Alla som läst Le Carré, och/eller sett filmatiseringarna av till exempel Spionen som kom in från kylan, Skräddaren i Panama och Mullvaden – jag tänker på tv-serien från 1979 med Alec Guinness i rollen som George Smiley – vet att det inte är någon glamorös, utan en grå och bister, spionvärld som skildras i författarens romaner.

Allmänt dystert är det i Tinker tailor när Alfredson skickligt återskapar det tidiga 1970-talets London i murriga färger, med på kornet-scenografi, kostymer och små detaljer, som detta att flertalet av filmens medverkande röker hela tiden, inomhus.

Alfredson presenterar dramats grundförutsättningar redan i den effektiva prologen.

Det kalla kriget är fortfarande kylslaget. Den åldrade och paranoide Control (John Hurt), som har en chefsposition i den brittiska underrättelsetjänsten MI6, är övertygad om att det finns en mullvad i Cirkusens (underrättelsetjänstens) topp. På egen hand skickar Control spionen Jim Prideaux (Mark Strong) på hemligt uppdrag till Budapest. Allt går fruktansvärt fel. Control och hans kollega George Smiley (Gary Oldman) tvingas gå i pension.

Problemet är att MI6 läcker som ett såll. Regeringen ger Smiley i inofficiell uppgift att utreda mullvadsspåret vidare.

Filmen, som är komplex och koncentrerad, är i grund och botten en hjärnornas kamp, det handlar om vem som är allra skickligast på att lägga ut brickorna i ett spionspel, och det måste väl vara Smiley?

Alla blir tvungna att göra uppoffringar. I slutändan kan man fråga sig: Till vilken nytta?

Lita inte på någon, lyder en tidig nyckelreplik. Smiley litar dock på den unge Peter Guillam, fenomenalt bra spelad av Benedict Cumberbatch. Han får, med fara för eget liv, agera springpojke och skickas rätt in i lejonets gap när Smiley vill ha tag på topphemliga dokument.

Alfredson växlar mellan nutid och tillbakablickar, som förklarar det som sker, det vi tidigare har sett. Filmens handling växlar mellan London, Budapest och Istanbul. I kulisserna finns hela tiden det gäckande KGB-snillet Karla, Mullvaden är den första delen i Le Carrés så kallade Karlatrilogi. Filmens våldsscener är få, men när de väl dyker upp är chockverkan desto större. På slutet stegras spänningen.

Thrillerbitarna till trots är det skådespeleriet, dialogen och karaktärsstudierna som är det primära för Alfredson.

Att Hurt, Firth, Strong och Ciarán Hinds övertygar fullt ut förvånar ingen. Däremot att Gary Oldman, som inte haft en vettig huvudroll på flera år, gör ett sådant rasande skickligt porträtt av Smiley, som i Oldmans skepnad är en bitter, desillusionerad och överintelligent man, som lever för sitt arbete och inte har något privatliv, eller några vänner, att tala om.

Smiley ler inte en enda gång i filmen. Det finns ingen anledning.