The girl with the dragon tattoo
Regi: David Fincher
Med: Daniel Craig, Rooney Mara, Christopher Plummer, Stellan Skarsgård, Robin Wright, Yorick van Wageningen och Goran Visnjic
USA, 2011 (158 min)
Bergakungen, Biopalatset
Relaterat
The girl with the dragon tattoo.
The girl with the dragon tattoo. Bild: Merrick Morton
The girl with the dragon tattoo.
Fakta
Titta också på …
Nikita (Luc Besson, 1990)
Orlando (Sally Potter, 1992)
Seven (David Fincher, 1995)
Artikelserie
- film 21/12
- Martha Marcy May Marlene 2011-12-21
David Fincher, med filmer som Seven, Panic room och Zodiac bakom sig, är liksom Stieg Larsson uppenbart intresserad av att skildra, och problematisera, våra dunklaste drifter. Det är inte svårt att se vad som lockat honom till Stockholm för att göra sin version av den svenska succéthrillern Män som hatar kvinnor. Berättelsen, som toppat försäljningslistor världen över, rotar i våra mörkaste, snaskigaste vrår. The girl with the dragon tattoo gör oss alla till sjuka smygtittare, voyeurer, lyfter fram våra mest perverterade tankar, vår längtan efter full kontroll. Den gestaltar och problematiserar härskarteknik och maktfullkomlighet, och leker med den nya tidens tekniska förutsättningar- i en uppkopplad verklighet där du lätt byter skepnad, identitet, kanske också kön.
Grundhistorien kan väl snart alla rabbla utantill: journalisten Mikael Blomkvist – här spelad av Daniel Craig, i en kraftfullare, betydligt mer karismatisk tappning än Mikael Nyqvists – döms för förtal och vill undvika offentligheten. Han tackar därför ja till ett erbjudande från den pensionerade industrimagnaten Henrik Vanger (Plummer) att skriva dennes biografi. Det egentliga uppdraget är att hitta Vangers släkting Harriet, som under märkliga omständigheter försvann sommaren 1966. Blomkvist kör fast men får hjälp av geniala, omyndigförklarade, datahackern Lisbeth Salander. (Rooney Mara, mer om henne strax.)
I den amerikanska versionen får vi en intensiv, dialogdriven actionthriller med väl tillvaratagen samhällskritik och en tydlig känga mot ett pronazistiskt Sverige under andra världskriget. Samtidigt håller den sig så nära bok- och filmoriginalet att det blir förutsägbart, och mot slutet lite för redovisande med alla bevis, besök i dammiga arkiv, analyserande av foton på väggar och datorskärmar.
Inledningen är desto starkare: Redan förtexterna är en visuell uppvisning utöver det vanliga, ett slags rå, våldsam bildfest med hotfulla fascistiska undertoner. Mörkt blod rinner mellan tangenterna på en laptop. Bågen spänns för filmens rakt igenom imponerande bildberättande som lyfter den en betydande nivå över Niels Arden Oplevs originalfilm med sin lite sjaviga tv-thrillerestetik.
Musiken av Trent Reznor (Nine Inch Nails) och Atticus Ross är rakt igenom briljant och passar perfekt till filmens pendlande känslolägen.
Återblickarna till sextiotalet sker i en färgskala som för tankarna till bleknande fotografier tagna med en Kodak instamatic. Det är skickligt och effektivt, och när filmteamet krämar på sparas det varken på snö (som lite slarvigt kommer och går) eller "svenskhet". Strösslandet med svenska löpsedlar och skyltar och den krystade svengelska som genomgående talas kanske ter sig mindre irriterande för den internationella publiken.
Fincher tillvaratar väl huvudtemat om mäns våld mot kvinnor. Thrillern skyr inte nakenhet och är överraskande explicit, inte minst under våldtäktsscenen när Lisbeth Salander förnedras och senare då hon tar skoningslös hämnd på sin sexualsadistiske förmyndare Nils Bjurman (van Wageningen, i en mindre lyckad rolltolkning).
Scenerna är på gränsen till för vågade, utstuderade, men tjänar sitt syfte: att göra oss alla delaktiga, medskyldiga till den samhällsordning som föder övergrepp som dessa.
Salanders attraktion till Mikael Blomqvist betonas på bekostnad av Salanders flickvän. Liksom tidningen Millenniums chefredaktör Erika Berger (Wright) förblir hon onyanserad även i denna version.
Noomi Rapace gjorde en i mina ögon sensationellt bra insats som Lisbeth Salander i ettan: fysisk, nervig och kantig, hela tiden på sin vakt. Rooney Maras Salander är mer bräcklig, skadad och behärskad. Hon ser också betydligt yngre ut, vilket gör sexscenerna om möjligt ännu mer otäcka. Idén är god: att göra superhjältinnan mer mänsklig, betona kompetens framför hänsynslöshet. Resultatet blir ändå ett slags oskadliggörande: en fortfarande avvikande och asocial, men snällare, Salander.
När hon mot slutet frågar Craigs Mikael Blomkvist om det är okej att skjuta seriemördaren de just avslöjat får jag nog: Sedan när behövde Lisbeth Salander be om lov?



































