Plastikkirurgen Robert Ledgard (Banderas) har forskat fram konstgjord hud, som är motståndskraftig mot smärta och insektsbett. I sin stora villa har han ett laboratorium och på övervåningen håller han den storögda kvinnan Vera (Anaya) fången. Det är på henne han har utvecklat sin teknik för att få fram den perfekta huden. Men inte nog med det, hon har fått hans döda frus ansikte.

Det är första gången Banderas gör film med Almodóvar sedan Bind mig, älska mig (1990) och det pratades mycket i Cannes i våras om återseendets glädje. Det verkar tyvärr inte ha gjort mycket för Banderas kreativitet. Visst är rollfiguren av den icke-kommunikativa sorten, men hans kirurg är märkligt frånvarande på vita duken.

Pedro Almodóvar tryfferar sin dramaskräckis med symboler som för tankarna till kroppen som vara och föremål, huden som ett klädesplagg man kan sy om, könsidentiteten som ett dräkt man kan byta. Vera gör skulpturer av hudfärgad väv, Ledgard omger sig med konstverk föreställande nakna kroppar. En ung man – Vincent, som vi senare inser spelar en avgörande roll i handlingen – säljer vintagekläder och klär provdockor i sin mammas butik.

Det är visuellt starka bilder som är snygga att se på (Almodóvar och hans scenograf skulle ensamma kunna göra Elle interiör), men är inte lika lyckade som metaforer. Den klumpiga dramaturgin – med flak av tidshopp – och de många stickspåren – kirurgens halvbror dyker upp i tigerkostym – ger ingen djupare mening.

Filmen är ett slags melodramatisk Frankenstein, men utan vetenskapskritiken. Istället känner vi igen bekanta Almodóvar-motiv som ursprung, identitetsupplösning och sex med våldsinslag från filmer som Allt om min mamma, Kika och Bind mig, älska mig. Men här är sex enbart plågsamt, männen våldtäktsmän och kvinnorna tragedienner.

Det är uppfriskande att se Almodóvar förnya sig, men det blir mer form än innehåll. Bitvis känns det som att han blivit cyniker och, gud bevars, också minimalist. Eller som att han försökt göra en cynisk och minimalistisk film – och inte lyckats fullt ut.

En bit in i filmen ställs handlingen på huvudet och vi får veta mer om Vera. Först då börjar berättelsen haka sig fast i huden, ett grepp som håller även efter filmen är slut.

I grund och botten är The skin I live in, som obegripligt nog fått en engelsk titel, en "rape and revenge"-historia. Ovanligt stämningsfull för genren, men den säger mig inget om mänskligt liv. Och slutets antydan att det sanna jaget (Vera som i sann) bevaras intakt vad man än gör med ytan, är svårköpt.