Det är Maurice Ronet som spelar den livströtte alkoholisten Alain i franske mästerregissören Louis Malles Tag mitt liv (1963), baserad på Pierre Drieu la Rochelles roman med samma namn.

Joachim Trier har lånat den romanens handling mer eller mindre rätt av i Oslo 31 augusti, ändå lyckas regissören sätta sin personliga prägel på filmen, och låter Oslo vara en viktig del av dramaturgin.

Först ett dokumentärt bildkollage som visar att Oslo är en stad som varit i stadig förändring sedan 1960-talet. Sedan börjar själva filmen.

I dramats centrum – faktiskt i varenda scens centrum – står narkomanen Anders, skickligt spelad med en dämpad intensitet (alla som ser filmen kommer att förstå vad jag menar) av Anders Danielsen Lie.

Anders är 34 år och har ingenting. Han beskriver sig själv som ”en priviligierad idiot som sabbat alla chanser”.

Men Anders är på väg upp ur herointräsket. Han har varit ren i tio månader. Han har två veckor kvar på ett idylliskt beläget behandlingshem när han får permission för att åka till Oslo och en anställningsintervju på en kulturtidskrift.

Anders ser det som ett gyllene tillfälle att kontakta vänner från förr, sin syster Nina och sin före detta flickvän Iselin. Syrran vill inte träffa honom. Iselin, som flyttat till New York, har mobilen avstängd. Anders föräldrar är bortresta.

Men den gamle kompisen Thomas (Hans Olav Brenner) är hemma och öppnar motvilligt dörren när Anders knackar på. Thomas har stadgat sig, bildat familj, lever ett svenssonliv och är inte särskilt nöjd med tillvaron. Thomas tipsar Anders om en fest på kvällen, där flera gamla bekanta förmodligen kommer att dyka upp.

Anders går till anställningsintervjun. Det är en plågsam scen. Sedan väntar en lång dags färd mot natt, vidare mot gryning, och mot undergången. Eller?

Joachim Triers debutlångfilm Reprise (även den med Danielsen Lie i huvudrollen), visad på Göteborgs filmfestival 2006, var en smart, rolig och litteraturreferensspäckad dramakomedi om två unga killar som bar på författardrömmar.

De litterära referenserna (Knausgård, Proust, Shopenhauer) återkommer i Oslo 31 augusti, annars är detta en helt annan, och mycket dystrare film, av typen som går hem på festivaler: smärtsam, koncentrerad, konsekvent. Dock inte så originell. Tag mitt liv är som sagt redan gjord. Spike Lees blytunga 25th hour är tematiskt snarlik (ett dygn i frihet, en stad i förändring). Joachim Trier når inte riktigt upp i den filmens styrka.