”Jag kör” svarar huvudpersonen på en direkt fråga om vad han gör. Han kallas kort och gott ”driver”, den som kör. Han är stuntförare på filminspelningar och mekaniker på bilverkstad. Om kvällarna kör han flyktbil vid inbrott.

Regin är så stram och tät att det känns som om fingrarna skulle klibba fast i atmosfären uppe på duken om man sträckte upp dem för att vidröra den. Storstaden är hård och kall. Dov elektronisk musik (med doft av 1980-tal) skapar en gnagande oroskänsla som plötsligt slits sönder när våldet briserar i lika korta som intensiva (och blodiga) kaskader.

Nicolas Winding Refn belönades i våras med regipriset i Cannes och hyllningskörerna har sjungit sedan dess, en revansch för Pusherregissören vars senaste filmer sågats. Och det är lätt att sugas in i den suggestiva stämningen, men efter att ha sett Drive en andra gång är jag mer ambivalent till vad den egentligen vill berätta.

Men ändå. Det är så säkert och snyggt genomfört, från det återhållna skådespeleriet till foto och regi. Och under den strama ytan finns en längtan efter något annat liksom det bland det kalla samhällets tysta iakttagande blickar finns känslor kvar. Även om de tycks svåra att både finna och hålla vid liv. Ingen ny tanke, men fin.