Vissa böcker är förutbestämda att bli film. Som brittiske författaren David Nicholls roman En dag. Skriven av en manusförfattare som bland annat gjort komediserien Kalla fötter och med en historia som bär drag av den romantiska filmkomedin När Harry mötte Sally, ser det på pappret ut att vara en enkel match att förvandla boksuccén till en filmsuccé. David Nicholls har själv gjort manusbearbetningen och han om någon borde veta hur man både varmt och fyndigt skildrar ofullbordad kärlek under de vuxenblivande åren.

Tyvärr är boken inte lika lättöversatt till film som man kan tro. Det blir tydligt när den långvariga och snåriga kärlekshistorian mellan Emma och Dexter vecklar ut sig som en tumstock på vita duken. De möts på universitetet i Edinburgh den 15 juli 1988 och i regelbundna nedslag får vi följa dem samma datum de följande tjugo åren.

Det som i boken får sticka iväg och inom den strikta formen ta större eller mindre plats, blir i filmen redovisande och snuttifierat. Anledningen är förstås att Nicholls har behållit romanens kronologi och struktur, med undantag för den första scenen, där Anne Hathaways präktiga Emma kommer cyklande i London.

Just det avsteget tillför inget. Det hade krävts mycket mer våld på förlagan än så för att få filmen lika engagerande och berörande som boken – minska antalet nedslag ytterligare, kasta om, börja på ett annat ställe. Vad som helst för att ge publiken en chans att känna samma sorg över förlorade chanser och glädje över när det väl klaffar, som rollfigurerna.

Att den danska regissören Lone Scherfig kan skapa tidstypiska miljöer såg vi i hennes första internationella produktion, An Education, som utspelade sig på 60-talet. Även i En dag är kläderna och musiken tidstrogna, utan att för den skull ta över. De sena åttiotalsjeansen sitter långt upp i midjan, de tidiga nittiotalsklänningarna i viskos har sina dr Martens.

I övrigt lever Em, Dex och deras nära och kära i en bubbla, utan påverkan från omvärlden. Om jag inte minns fel är Emma samhällsintresserad i boken, i kontrast till Dexter som bara lever för snabb behovstillfredsställelse. Här är karaktärerna på samma gång grovt tillyxade och menlösa. Scenariot att de någon gång kan få varandra borde helt enkelt vara mer lockande.

Många har klagat på Anne Hathaway, att hon är för vacker för rollen och inte lyckas med sin skotska accent. Visst har hon svårt att göra den sarkastiska och osäkra Emma rättvisa. Men för mig är det Jim Sturgess som är problemet. Han anstränger sig hårt för att spela en charmig odugling som blir allt mer självupptaget, men det blir inget annat än manér. Då är Patricia Clarksons korta insats som Dexters mamma desto mer minnesvärd, liksom Romola Garai som hans fru Sylvie.

David Nicholls fick med sin roman oss att tro på den ödesbestämda kärleken. Filmen grusar inte förhoppningarna helt men motiverar inte den långa väntan.