Lena Svensson (Suzanne Reuter) tycks äntligen ha fått nog. Hon vill skiljas, nu på en gång, en vecka innan paret ska fira 30 år som gifta. Gustav (Allan Svensson) förstår i vanlig ordning ingenting. Par-terapeuten lånar ut ”lilla reparationsboken” och skickar dem på en veckas kärlekssemester på en lantligt belägen herrgård, där intrigerna snart tätnar å det grövsta.

Gustav har lovat att inte ens tänka tanken fotboll på en vecka, ett löfte svårt att hålla när fotbollslegenden Tommy (Peter Dalle) dyker upp. Han planerar dessutom att samla gamla VM-laget för ett överrasknings-party när Ralf Edström fyller jämnt.

Snart är Gustav djupt involverad, men för att förbli gift låtsas han inför Lena att Tommy är den lokalt uppburne konstnären Lars Runke. Tricket fungerar tills den faktiske Runke (Torkel Petersson) dyker upp, men då är alltför många lögner redan i omlopp.

Innehållet i Svensson, Svensson – i nöd och lust är som ett förlängt tv-avsnitt. Någon enstaka gång glimtar det till, främst när Suzanne Reuter är i farten med sin obetalbara komik. Hon och kollegan Allan Svensson kan rollerna utantill och har perfekt tajming vilket hindrar filmen från att falla helt platt. Ändå är merparten av handlingen förutsägbar och seg.

Manuset går på tomgång och har inte mått bra av att överföras från pjäs till film. Slutscenen är egentligen den enda som bränner till, och får mig att fundera: Något ytterst märkvärdigt pågår i familjen Svenssons hem. Gustav och Lenas förhållande är hemskt, sorgligt och obegripligt. Ett slags ständig plåga som bara pågår. Samtidigt är det en relation vi svenskar uppenbarligen älskar att spegla oss i. En intressant fråga blir: vad är det vi ser?

Paret Svensson fyller samma funktion för miljontals tv-tittare och biobesökare som de olyckliga paren i tv-serien Solsidan. De visar upp sådant vi kan misstänka pågår bakom de tjusiga villafasaderna, det Peps Persson sjunger om i låten Hög standard, men också i mindre välbeställda hem där föräldrar och barn lever tillsammans.

Är vi gifta, medelålders svenskar verkligen så här förfärligt olyckliga? Filmen blir en djup tragedi trots allt annat den vill vara: förväxlingskomedi, fars, full av vändpunkter och slap-stick. Hela serien kan ses som ett slags klämkäck tolkning av Sisyfosmyten, det hopplösa i att vara människa (och kanske också gift).

Har paret Svensson egentligen någonsin älskat varandra? Nu dras de med varandra enbart av gammal vana, klamrar sig fast vid tryggheten i den andre, fast det är uppenbart att de inte haft något att säga varandra på bra länge.