Superhjältar har en förmåga att dyka upp när mänskligheten står handfallen inför ödesdigra hot. Den trikåklädda varianten, med eller utan mantel, kom till i depressionens kölvatten under 1930-talet och fick näring av såväl andra världskriget som efterkrigstidens kapprustning och kärnvapenhot. Men superhjältar har alltid varit närvarande i vårt berättande. Och var är gudarna i asatron, romarriket eller hos de gamla grekerna om inte superhjältar?

Att superhjältarna väller in på biograferna kanske mer än någonsin i våra tider av terrorhot och brinnande städer är med andra ord inget konstigt. Eller att Marvel än en gång dammar av "rättesnöret" Captain America.

I våras kom Thor (en fyr i GP), nu Captain America: the first Avenger och nästa år kommer The Avengers (en det finns ju fler figurer …).

Captain America: the first Avenger berättar kaptenens historia från början (den kan fansen, men för de oinvigda en resumé) och inleds på Arktis kalla istäcke, där ett oidentifierat objekt hittats fastfruset. Ett raskt klipp till Norge 1942 där en synnerligen ondskefull naziofficer stjäl en artefakt han hoppas ska ge honom världsherravälde. Samtidigt i USA gör Steve Rogers ännu ett försök att ta värvning, men spinkig och astmatisk som han är ratas han. Igen. En tyskättad professor imponeras av hans enträgenhet och gör honom till "supersoldat". Direkt efter transformationen mördas professorn och Rogers blir den ende i sitt slag – Captain America.

Chris Evans är lite blek i rollen som Rogers/Captain America men det är också poängen. Han ska vara vem som helst med hjärtat på rätta stället och lätt att identifiera sig med. Tekniken som "krymper" hans kroppshydda digitalt är riktigt imponerande att se. Arketypnazisten Schmidt/Red Skull (jo, han gillar opera) spelas vällustigt av Hugo Weaving och professorn görs finurligt av Stanley Tucci medan Hayley Atwell får hålla sig inom ramarna som befälet Peggy Carter.

Effekterna är lite "old school", närmast nedtonade i brist på bättre ord. På sitt sätt skönt men räcker kanske inte till riktigt i dagens högljudsactionvärld. Och 3D:n, tja, jag vet inte riktigt vad den tillför.

Det är hur som helst riktigt bra en god bit in (tankarna går till såväl Alien som Indiana Jones och Rymdimperiet). Tron på framtiden, den goda människan och att göra rätt genomsyrar berättandet. Men sakta förskjuts fokus och man kan till exempel fundera över idealen bakom den skapade "supermänniskan": lång, muskulös och blond.

Lägg till en dos sentimental krigsromantik och Captain America: the first Avenger framstår plötsligt som en ren värvningsfilm, inte olik dem kaptenen själv tvingas göra i filmen, iklädd säckiga trikåer. Onkel Sams 3D-pekande finger(!) just innan förtexterna börjar rulla blir faktiskt riktigt osmakligt.