Kronjuvelerna är den märkligaste svenska film jag sett på länge: en originell, fullmatad melodram med inslag av fantasy. Redan inledningen vittnar om att det vi ska få se utspelar sig på flera plan samtidigt i tid och rum: kameran för oss via en djupdykning genom sjögräs på havets botten upp till en gisten grind, och in på en trädgårdsgång täckt av höstlöv. Här närmar sig filmens huvudperson, Fragrancia (Vikander) en till synes övergiven disponentvilla. När unge Richard (Bill Skarsgård) dyker upp kräver hon att få veta vad som egentligen hänt hennes försvunne lillebror. Strax därefter hörs ett pistolskott. Richard segnar ner, blodet rinner och stelnar i en dramatisk pöl.

Senare, i ett förhörsrum med glåmigt ljus, uppmanas den nu mordanklagade Fragrancia att berätta sitt livs historia för en tålmodig, mustaschprydd kriminalpolis gestaltad av Tomas von Brömssen. Med diverse spretiga stickspår berättas historien om två barn, Fragrancia och Richard, vars öden sammanflätas redan på BB. Hon är dotter till lagerarbetaren på skofabriken, han son till den dispotiske fabrikören (Loa Falkman), som med okontrollerade vredesutbrott gör livet traumatiskt för resten av sin familj. Hans dröm är inte bara att sonen ska ta över fabriken. Han ska dessutom bli hockeyproffs. Problemet är bara att sonen lider av migränliknande huvudvärk sedan pappan tappat honom i golvet strax efter förlossningen.

Frangrancias hem är i bjärt kontrast fattigt men kärleksfullt. Mamman (Rapaport) berättar fantasieggande sagor medan pappan (Koutsogiannakis) som hobby-alkemist drömmer om att en dag framställa rent guld. Snart får Frangrancia en lillebror, Jesus, som lider av Downs syndrom.

Till staden flyttar en styckmästare, med sin späde, androgyne konståkare till son. Frangrancia faller pladask för den blonde skridskoriddaren som snart, med sina piruetter och hopp, gör succé i hockeylaget. Rivaliteten mellan honom och Richard är påtaglig från dag ett, och värre blir det.

Ella Lemhagen vågar konsekvent gå sin egen väg och tar förtjänstfullt ut svängarna när det gäller bildspråket. Kronjuvelerna är mästerligt fotograferad, delvis under vattnet. Den sagoinspirerade stämningen, inte minst Frangrancias finurlige pappa, påminner om Tim Burtons och Delikatessen-regissörerna Marc Caro och Jean-Pierre Jeunets filmiska universum. Tyvärr finns här en tendens att förlora sig så innerligt i det visuella att intrigen kommer i andra hand. Manus bygger på en berättelse av Carina Dahl, annars mest känd för tv:s julkalender (2002) Dieselråttor och sjömansmöss. Resultatet är helt uppenbart en kompromiss, där berättelsen med alla sina fantasifulla infall hade mått bra av att renodlas.

Bäst fungerar de episoder som tydligt bär regissörens signum. Leken med könsroller och kängan mot ishockeyns machokultur, till exempel, där komikern Björn Gustafsson filmdebuterar med bravur i gröna y-frontskalsonger. När han kommer ut som gay mitt under en NHL-match inför en förstummad tv-kommentator blir det befriande komiskt. Idén med två barn som leker med tanken att byta familj känns igen från Lemhagens fina komedi Tur & retur. Filmens tvära kast mellan skruvad humor och svärta fungerar sämre. I slutändan blir Kronjuvelerna alltför överlastad, svulstig och övertydlig. En historia där alla manustrådar pliktskyldigt ska knytas ihop med dubbelknutar mot slutet.