Super 8 är en påkostad action- och äventyrsfilm som siktar in sig på yngre tonåringar, företrädesvis killar. Målgruppen är inte direkt lättflirtad. Filmen får under inga omständigheter vara för barnslig. Samtidigt får den inte vara för otäck.

J J Abrams, som regisserat och författat manuset, hittar inledningsvis en fin balans mellan humor, allvar och spänning. Jag kom att tänka på Rob Reiners svåröverträffade Stand by me, och det är naturligtvis ett gott betyg.

Filmen utspelas i den fiktiva lilla staden Lillian, Ohio, 1979, samma år som Harrisburgolyckan.

Charles Kaznyk (Riley Griffiths), som är i trettonårsåldern, drömmer om en karriär som filmregissör. Tillsammans med fyra kompisar håller han på att spela in en zombiefilm med sin super 8-kamera. Till några nattscener som skall utspelas vid järnvägsstationen har killarna lyckats locka pluggets snyggaste tjej Alice, spelad av megabegåvade Elle Fanning, född 1998, (Fanning hade huvudrollen i Sofia Coppolas Somewhere förra året) att ställa sig framför kameran.

Av en slump är ett väldigt godståg på väg in mot stationen. Äntligen lite produktionsvärde! utbrister den självutnämnde demonregissören Kaznyk.

Något går fel. Tåget blir till flis i en maffigt skildrad krasch. Barnen springer för livet medan kameran är igång. Här finns ett mysterium att lösa, vilket resten av filmen går ut på.

Det finns en hel del som jag gillar med den här filmen. Till exempel att Super 8, till skillnad från de flesta amerikanska storfilmer, inte är sönderlanserad, vi har sluppit se en trailerkavalkad avslöja filmens handling från A till Ö.

Dialogen är välskriven, tids- och miljöskildringarna är på kornet ner i minsta detalj, spelet från Fanning, Joel Courtney, som porträtterar filmens egentliga huvudperson Joe, och Kyle Chandler, som spelar Joes ensamstående pappa (mamman är död) håller hög klass.

Sedan blir filmen en halvmärklig genremix som inte håller hela vägen. I Stand by me räckte sökandet efter en döing mer än väl för att hålla intresset uppe. Abrams drar på med allt han har, och lite till, helt i onödan.

Abrams har tidigare regisserat några avsnitt i tv-serien Lost. Det märks. Men det märks ännu tydligare att filmen producerats av Steven Spielberg. I Super 8 finns inslag lånade från mer eller mindre alla filmer Spielberg varit inblandad i, inklusive The Goonies – Dödskallegänget (1985), som detta är ett slags uppdatering av.

Spielbergskt sentimentalt blir det på slutet, däremot hyllas inte de traditionella amerikanska familjeidealen i tårdrypande scener.

Handlingens oväntade vändningar finns det ingen anledning att gå in på i en recension, men jag rekommenderar alla att sitta kvar under eftertexterna då Charles Kaznyks film i filmen visas och flera pusselbitar faller på plats.

Efter The End sitter lille Kaznyk, som en juniorvariant av Orson Welles, i en fåtölj och kommenterar filmen vi just har sett. Det är snyggt. Och kul.