I och för sig har både Ang Lee (Hulken) och Bryan Singer (X-men, Superman returns) gjort superhjältefilmer, men det är extremt oväntat att Kenneth Branagh tar steget från William Shakespeare, via Kurt Wallander till Marvel Comics-filmen Thor, eller The Mighty Thor som han heter som seriefigur.

Jag läste serien på amerikanska som ung tonåring. Utöver att Tors hammare hette Mjolnir lämnade serietidningarna få bestående intryck.

Vad vet då den normalbegåvade amerikanen om åskguden Tor, den enögde Oden och den lömske Loke? Förmodligen ingenting. På filmbolaget Paramount tycks man inte riktigt veta vad man skall göra med den färdiga filmen, som kostat en rejäl slant att spela in (på imdb är budgeten estimerad till 150 miljoner dollar).

Världspremiär fick det bli i Australien (ingen förstår varför), sedan i några utvalda europeiska länder, till exempel Sverige och Island.

Förhoppningen är att få med sig positiva recensionsomdömen hem till USA-premiären 7 maj, men man måste gräva djupt, för Blixtar och dunder! en sådan märklig film Branagh gjort.

Att han är ett helt oprövat kort i action- och storfilmsammanhang visar sig snabbt. Branagh får aldrig något grepp om datoranimeringarna och actionsekvenserna. Jo, han förstår sig på fäktning, men matinéäventyr i Errol Flynn-stil hör inte riktigt hemma i fornnordisk mytologi.

Att filmen är i 3D verkar ingen ha berättat för regissören.

3D-effekterna är sällsynt klena, om man ens upptäcker dem.

Britten Branagh försöker ge sin personliga prägel på filmen när livet i Asgård, där alla lämpligt nog pratar engelska, påminner om King Lear och Hamlet, fyllt av svek, förräderi och ständiga far och son-uppgörelser mellan Oden (Anthony Hopkins) och Tor (Chris Hemsworth), och mellan Oden och Loke (Tom Hiddleston). Jo, Hopkins klarar av ett högtidligt Shakespearedialoganslag i sömnen, det går sämre för den ständigt flinande Hemsworth, som påminner mer om en surfare från Kalifornien än om någon från Asgård. Hiddleston är aldrig bra i den här filmen.

Handlingen växlar mellan gudarnas land och New Mexico. Där spanar forskaren Jane Foster (Natalie Portman) och hennes äldre kollega Erik Selvig (Stellan Skarsgård) efter himlafenomen när Tor plötsligt trillar ner i öknen (han har blivit förvisad). Senare samma dag dimper Mjölner ner.

I New Mexico satsar Branagh på humor när Tor försöker anpassa sig till sin nya tillvaro.

En scen när Skarsgård och Hemsworth dricker på tok för många stora öl är halvkul, men inte mer. Branagh ökar tempot en smula på slutet.

Kanske är jag less på hela superhjältegenren på bio? Men Christopher Nolans Batmanfilm The Dark Knight fick fem fyrar utan prut. Det har i första hand att göra med den djuplodande karaktärsstudien.

Jämfört med The Dark Knight är The Mighty Thor en fjant med en hammare.