Att kombinera boxningens inbyggda dramatik med historien om en högst dysfunktionell amerikansk arbetarfamilj borde vara idealiskt för vita duken. Och visst, The Fighter träffar stundtals som en tung höger strax under revbenen. Christian Bales pundarblick är rekordstinn, Melissa Leos inre kamp med att vara såväl mamma som manager är värd sin Oscar och Amy Adams ska också ha ett plus i kanten för sin tolkning av en godhjärtad boxningsvariant av Yoko Ono. Tempot är högt, Hoyte van Hoytema-fotot snyggt och dialogen trovärdig.

Ja, faktum är att The Fighter egentligen bara har två problem. Dessvärre är de ganska stora. Mark Wahlberg, som tidigare utfört stordåd i Three Kings och The Departed, är för välkammad för att ro rollen som bulldogen Mickey Ward i hamn. Hans känsloliv skrivs med stora bokstäver och hans boxning inte mer än duglig. Och gällande boxningen: storyn bygger, som det brukar heta, på en verklig händelse. Mickey Wards krokiga väg till boxningstoppen.

Problemet, filmens andra, är bara att verkligheten här både sockrats och strösslats till nära på osanning. Det är förvisso Hollywood-fabriken vi snackar om, men hur långt får man egentligen gå i jakten på fyrverkerisprakande stråkslut?