Det ska till en o-ortodox exorcist som fader Lucas (Anthony Hopkins) för att få en tvivlare som den unge präst-studenten Michael (Colin O'Donoghue) att bli omvänd, åtminstone för stunden, och hitta styrkan inombords.

Anthony Hopkins får i denna överlastade skräckfilm, inspirerad av verkliga händelser, spela ut hela sitt breda register från karismatisk karaktärsskådespelare med pondus till överspelande narr med sentimentalt darr på stämman. Han njuter av varje ögonblick och talar oavbrutet – på italienska. Det är en bedrift i sig, och först när hans rollfigur Fader Lucas dyker upp, på en sjavig innergård fylld av jamande vildkatter, kvicknar den symboltyngda berättelsen till och fördjupas, innan den snart förlorar sig i ett gränslöst effektsökeri.

Fader Lucas lär sin unge, skeptiske adept exorcismens a-b-c: demonerna är djävulens fotsoldater. Ta reda på hur många de är, vad de heter, ta kontroll över dem för att sedan driva ut dem. Snart blir det, signifikativt för vår tids alltmer avtrubbade publik som kräver ständigt fler och smaskigare chockeffekter, andeutdrivning i kubik.

Om 70-talsklassikern Exorcisten gjorde exorcism av obehagligaste slag, med dåtidens mått mätt, till filmens crescendo blir mängden andeutdrivningsscener här ett osmakligt, närmast patetiskt, frosseri. Inte minst upprör scenen där gravida, tonåriga Rosaria, fastbunden i en sjukhussäng kämpar mot demonen inombords medan fostrets blod färgar hennes vita lakan rött.

Colin O'Donoghue är för Ritualen vad stjärnskottet Andreas Wilson var för Ondskan och visst bjuder den ojämna skräckisen på en och annan genuint obehaglig sekvens som får nackhåren att resa sig. Det är välgjort men någon hade gärna, i ett tidigt skede, fått hålla upp ett varningens finger framför teamet och viskat – kanske på latin för säkerhets skull: tona ner! Mängder effekter ökar inte per automatik graden av rädsla, eller eftertanke.