Svinalängorna

Min största farhåga inför filmatiseringen av Susanna Alakoskis Svinalängorna var den nyskrivna ramhandling som Pernilla August och hennes manusförfattarkollega Lolita Ray utvecklat. Istället för det omedelbara barnperspektivet som dominerar boken får vi den vuxna Leenas minnen av sin barndom. Hur mycket vatten under broarna skulle berättelsen klara utan att förlora i intensitet?

Med facit på hand är jag tacksam. Det som är starkt i text blir lätt olidligt i bild. Och eftersom det just är förlagans smärtpunkter som manusförfattarna vill bevara ger ramhandlingen välbehövliga andningspauser från misären.

Det är lucia och döttrarna ska just lussa för Leena och hennes make Johan när telefonen ringer. Leenas mamma ligger dödssjuk och vill att hon ska komma till sjukhuset. Reaktionen är fysisk, från glatt bus i sängen till en stel kropp, ett slutet ansikte. Det är fascinerande att se Noomi Rapace kroppskontroll, helt i klass med en drillad dansares. Hon spelar fram Leenas mur av förnekelse med en viljestyrka som är imponerande.

Johan accepterar inte Leenas nej. Naivt okunnig om vilken livsberättelse som väntar vill han att familjen ska åka till Leenas barndomsstad Ystad. Han har helt uppenbart en bättre uppväxt och drar utan att tveka med sina barn till den förfallna lägenhet där hans fru har upplevt en mardrömslik barndom av ständiga fyllor, våld och vanvård.

Det är inte fråga om att ha en elefant i vardagsrummet, det är som om en tyfon hade dragit genom lägenheten och knockat de vuxna och lämnat barnen upprätta men omtöcknade. Hjärtat vill implodera när lillebror Sakari sitter framför tv:n medan pappa Kimmo ligger på golvet, nerskiten och full bortom kontakt.

Filmen är svartare än boken. Eller så spelar minnet mig ett spratt. Det är å andra sidan en konsekvens av att vi bara får det Leena minns. Hon kommer ihåg det som gör ont, snarare än de ljusa stunderna i skolan, kring Svinalängorna och i badhuset som boken också skildrar.

Augusts och Rays bearbetning ger också en extra dimension till Alakoskis klassperspektiv. När Leenas döttrar nyfiket söker igenom lägenheten, frågar om familjeporträtt och sätter på sig gamla kläder blir kontrasten bjärt mellan en trygg medelklassfamiljs självklara liv i en flermiljonersvilla och en alkoholiserad invandrarfamilj utan tro på den egna förmågan, nyinflyttad i de första trevande försöken till miljonprogram.

Skådespeleriet är utmärkt, Tehilla Blad är ett sant fynd i rollen som lilla Leena. Möjligen spelar Outi Mäenpää över något som döende mamma, men hon är övertygande i sin utveckling från hoppfull nyinflyttad till en ständigt berusad förälder som inte kan gå upp ur sängen för sina barn men så fort socialtjänsten kommer flyger upp. Samma svek får Ville Virtanen fram med fysisk precision.

Susanna Alakoski har berättat att hon var orolig för att det finska skulle gå förlorat i filmatiseringen.

Och visst är det nedtonat. Fokus ligger på kampen att tillägna sig ett nytt språk för att kunna uttrycka sina erfarenheter. Det gestaltas genialt genom lilla Leenas ordbok, där pannkaka samsas med periodare och en hel barndom ryms.