Mumintrollet och kometjakten

En vän berättade en gång att han som barn var livrädd för Mumintrollet. I vuxen ålder hade rädslan förvandlats till någon form av avsky. Varför förstod jag aldrig riktigt. Hursomhelst blev han sedermera konstnär.

För egen del gillade jag Vad hände sen när jag var liten. Sagan där små hål i boksidorna låter en ana vad som komma ska, men bilden förändras alltid när man väl bläddrar. Bärkraften finns kvar, nyligen läste jag den för dottern och hennes kusin från Australien och båda satt klistrade. Trots mödosamma upprepningar på ömsom svenska och engelska.

Men bok är en sak, film en annan. Och nyinspelningar och varumärkesbreddningar hamnar ofta galet. Många produktioner har bara namnet gemensamt med förlagan, som i den flåsiga superdeckarvarianten av Nalle Puh där ingenting finns kvar av originalfigurernas karaktärer och egenheter.

En helt annan väg har Mumin-folket gått. Figurerna fyller 65 i år och i stället för nyproducerat har man återvänt till polska dockanimationer från 1978–1982. Först ut var Mumintrollens farliga midsommar som gick på bio härom året. Att jag var kritisk då (betyget blev en tvåa) berodde till stor del på att enerverande musik ständigt låg i bakgrunden på för hög volym, pockade på uppmärksamhet och talade om vad man skulle tycka, tänka och känna. Därtill var historien en smula rörig och berättandet ostrukturerat. Saker som åtgärdats denna gång.

Mumintrollet och kometjakten börjar som en musikvideo, där polarpristagaren Björk framför The comet song till … låt oss kalla dem sinnesvidgande, nygjorda animationer. Sedan tar de Tove Jansson-trogna filtdockorna över och berättelsen börjar. Mumindalen är täckt av grått stoft, men bisamråttan slår fast att det inte är något konstigt så här när jordens undergång står för dörren. En komet närmar sig och Mumintrollet ger sig av på flottfärd mot observatoriet tillsammans med Sniff. Farofylld ska det visa sig.

Som så ofta hotas den sävliga tillvaron i Mumindalen av katastrof i en eller annan form. Men Mumintrollet och de andra tar det mesta förhållandevis lugnt.

Eller som Muminmamman torrt konstaterar: ”Kometen får vänta, nu äter vi kvällsmat.”

De olika figurerna har alla sina särdrag, är kort sagt som folk är mest. De ställer sig inte in och blir förnumstigt barnsagemoraliserande utan agerar och beter sig efter eget huvud och inte alltid som förväntat eller kanske önskat.

Tilltalet är i brist på bättre ord vuxet, eller om det är den aningen ålderdomliga finlandssvenskan som ger det intrycket. Under huvudäventyrets yta finns också funderingar kring ägande, prioriteringar och allas vår litenhet i den stora världsrymden. ”Det måste vara ensamt att vara komet”, funderar Mumintrollet.

Den gammaldags blandtekniken med filtdockor och målningar på glas i olika lager fascinerar och lockar. Så väsenskild från i stort sett allt annat på både bio- och tv-repertoaren, mödosamt restaurerad och återskapad från gamla dammiga original. Därtill 3D-uppdaterad, men i Sverige får vi av någon anledning hålla tillgodo med två dimensioner.

Men hur befriande det makliga tempot än är går det inte att komma ifrån att det i längden blir lätt sövande (någonstans mitt i ville den medhavda femåringen gå men fångades in igen av berättelsen när kometen närmade sig, medan 21-årsnostalgikern längst bak gick). Kanske att det ursprungliga episodformatet trots allt var det optimala.