Kunde man kräva obligatorisk närvaro av alla blivande lärare, plus de som redan utövar yrket, på en enda film det här året borde det vara Tusen gånger starkare. Filmen är en knivskarp iakttagelse av, och uppgörelse med, skolans hierarkier och grupperingar. Vi kastas in en högstadiemiljö präglad av skört identitetsskapande. En plats där vanmakten gärna gror. Där killarna tar för sig och märks, medan majoriteten tjejer osynliggörs och dessutom skuldbeläggs för sin av miljön påtvingade passivitet.

Tjejernas värde och funktion definieras av killarna, lärarna, rektorn. Urvalet roller att spela är lika begränsat som stereotypt: tjejerna kan vara tysta, snälla, servila, liksom osynliga eller utagerande sexiga.

Vuxenvärldens auktoriteter, med klassläraren Olle (Ericksson) i spetsen, tror sig vara frigjorda och empatiska, när de i själva verket genom sitt agerande hjälper till att befästa fördomar och traditionella könsmönster.

Det är befriande att se skolvärlden så kritiskt skildrad att det stundtals slår över i ren karikatyr. Att berättelsen har ett angeläget budskap går inte att ta miste på. Varför denna notoriska behagsjuka hos så många tonårstjejer? Hur uppstår dessa krav på ”att duga” i andras ögon hellre än i sina egna?

Det råder en stark konsensus inom lärarkollektivet, som rubbas då nya eleven Saga (Sporre) dyker upp i klassen. Världsvan efter uppväxten på Kuba, Barbados, i Kenya och Uruguay, blir hon snabbt populär i alla läger och ser nyfiket fram mot sin första termin i en svensk skola. Hon uppmärksammar inte bara klassens gapiga ledare Ludde (Ekström) och tuffa Mimi (Jankell) utan även blyga, snudd på försagda elever som Signe (Weegar) – berättelsens diskreta huvudperson.

Christina Herrströms manus är träffsäkert och roligt trots den ständigt närvarande svärtan. Tonen, temat och det raka angreppssättet känns igen från hennes och Peter Schildts tv-serie Glappet från 1997. Även där längtar de två tonårstjejerna efter frigörelse och självständighet. En längtan som kommer av sig när de börjar umgås med två gifta män med förtryckarmentalitet.

Eleverna i Tusen gånger starkare gestaltas övertygande av ensemblen. Göran Ragnerstam är i högform som försagd gympalärare, Jacob Ericksson tar ut svängarna som despotisk klassföreståndare och Katarina Cohen ur Glappet visar än en gång sin begåvning, här som jagsvag bildfröken.

Snart förväntas Saga välja sida och liera sig med valfritt gäng: de populära eller töntarna. I stället försöker hon välja alla och ifrågasätter den negativa särbehandlingen av klassens tjejer. Hennes begåvade protester tar skruv och får klassläraren Olle att känna sig alltmer hotad.

Christina Herrström är hyfsat trogen sin Augustnominerade ungdomsroman med samma namn. Trots vissa förenklingar bränner filmen till i många scener och drivs över lag av ett uppfriskande socialt patos.

TITTA OCKSÅ PÅ:

Mellan väggarna: (Laurent Cantet, 2008)

Sanning eller konsekvens: (Christina Olofson, 1997)

Hip Hip Hora!: (Teresa Fabik, 2004)