The American

Antingen är Anton Corbijn modig. Eller så är han dumdristig. Han lyckades över förväntan förvalta arvet från decennier som erkänd porträttör av rockartister och annat känt folk i debutfilmen Control. Nu ville han riskera allt för en simpel genrefilm.

Samtidigt är det ju någonstans det konst borde handla om, att lämna det invanda och utforska nya marker. En del har framgångsrikt gjort närmast kameleontlika genrebyten till sin särart, som Steven Soderbergh eller varför inte David Bowie. Och att Corbijn är hängiven i allt han tar sig för råder det inget tvivel om. Han sålde till och med hus och hem i England och flyttade tillbaka till Holland för att ha råd att göra Control.

Nu revolutionerar han visserligen inte actionthrillergenren, andra har tidigare vandrat längs liknande stigar, men han gör något personligt, befriande långt från effektdrivna genrekusiner.

The American börjar med de så omtalade scenerna som filmades i Östersundstrakten i vintras. Man kan förstå Östersundsbornas frustration, scenerna är några få minuter korta och därtill står det ”Dalarna” på en textskylt. Inte desto mindre är det viktiga minuter för filmens fortsättning och för förståelsen av Jack.

Ett vinterlandskap i vackert midvinterdämpade färger, en liten stuga, på ljudspåret spelas stilla på ett piano. Därinne ett par, tätt tillsammans i brasans sken. Dagen därpå en promenad, obekanta fotspår i snön och Jacks blick börjar flacka.

I några få klipp utan större dramatik suger berättelsen tag och släpper sedan inte taget.

Efter snöklädda Sverige väntar Italien. En bilresa långt upp i bergen, musiken är på en gång spröd och obeveklig. Signalerar styrka men är samtidigt olycksbådande. Misstänksamma blickar möter Jack, amerikanen, och han byter chefens anvisade tillflyktsort mot en annan lika avlägsen. Den lejde mördaren är själv jagad.

Ensamheten gnager, den lilla byn och det omgivande landskapet blir till medaktörer. Vindlande gränder, slingrande vägar längs de karga bergen får liv i dämpade solvarma färger, vackert fångade av Martin Ruhe, lysande fotograf redan på Control.

Tempot är lågt, actionscenerna få och återhållsamma, replikerna sparsamma men pregnanta och dubbeltydiga. Det passar historiens tema väl. The American handlar inte om att spela hjälte och rädda världen, utan om att rädda sig själv. Från sig själv. Om det nu är möjligt.

Trots återhållen yttre dramatik är det suggestivt och närmast konstant spännande. George Clooney, vanligen väldigt verbal på film, skildrar nästan utan ord Jacks inre kamp storartat. Med minimala medel uttrycker han oceaner av tvivel efter år som lönnmördande ensamvarg. Att sakna sammanhang är att vara utrotningshotad.

Någon kioskvältare à la Bond eller Bourne är filmen knappast. Anton Corbijn själv är förälskad i västernfilm och på många sätt kan The American beskrivas som just en modern västern och hans skildring av en tvivlande dödens hantverkare är vemodigt poetisk.

Och även om svaret på den inledande frågan kanske ligger i framtiden, röstar jag redan nu på modig.