Ond tro

Närhet eller distans? Empati eller apati? Eller rent av antipati? Sonja Richter är fängslande som introverta Mona, som lämnat Danmark för Göteborg där hon jobbar på en anonym myndighet som hanterar blanketter för ”ansökan om anstånd”. Anstånd är också vad hela hennes kringsmygande, destruktiva rollfigur tycks vädja om: att se men slippa känna, slippa agera, slippa ringa polisen, slippa inse vem mördaren är. Hellre då smussla undan bevisen och sätta på ännu en kopp te.

Mona, med sin späda lekamen, förkroppsligar vår tids oförblommerade fascination för ondska och bestialitet.

Hon skrider runt i den sjaskiga gatubilden som en dödsängel: människor dör, eller mördas, där hon går fram. Hon bevittnar händelserna, blir besatt av våldet, brotten, lösningen, kittlande som en överdos pocketdeckare. Naiv som ett barn: frågande inför allt hon ser. Samtidigt skrämmande passiv och oempatisk.

Mona dras till den så kallade Bajonettmördaren och lånar destruktiva drag från såväl Rebecca i Joyce Carol Oates Dödgrävarens dotter som Bess i Breaking the waves.

Magnus Dahlström har som uppfordrande, villkorslös dramatiker och författare utforskat våldets och ondskans mekanismer. Pjäsen Järnbörd, till exempel, och romanen Nedkomst väckte debatt om våldsskildringar i konsten och författarens eventuella moraliska ansvar för gestaltningen.

I Ond tro har regissören Kristian Petri dammat av ett Dahlström-manus från samma tidsperiod, tidigt 1990-tal. Berättelsen blir en naturlig fortsättning på ovan nämnda verk.

Den konsekvent genomförda thrillern med sin krypande stämning och dova, ibland övertydliga, musik, överraskar och bygger upp stämningar, leker med våra förväntningar. Jonas Karlsson och Magnus Krepper gör sitt bästa, dialogen är skarp och fotot av begåvade Hoyte van Hoytema suggestivt. Ändå rör sig berättelsen på en såpass avancerad teoretisk nivå att tempo, driv och närvarokänsla får stå tillbaka för något som i slutändan mest känns som konstruerad litterär gestaltning.