I rymden finns inga känslor

Visst blir det lite väl parodiskt ibland. Ändå växer gestaltningen av storebror Sam (Martin Wallström) och hans autistiska lillebror Simon (Bill Skarsgård) till ett ovanligt charmigt, värmande syskonporträtt.

Debuterande Andreas Öhman målar med personlig pensel och färgpalett, tar nya grepp och introducerar en egen stil inom svensk film, som närmast för tankarna till Ulf Malmros lätt skruvade tv-serier Rapport till himlen eller Silvermannen.

I fjol prisades Öhman för det "förhöjda berättarspråket" i novellfilmen Mitt liv som trailer. Nu lyckas han även i längre format, med lättsamt anslag, göra närmast utstuderat snygg och detaljrik må-bra-film proppad med komiska poänger kring ett känsligt ämne som sällan gestaltats på svensk film.

Bill Skarsgård laddar den rutinkrävande Simon med såväl mörka som ljusa stråk, och kommunicerar skickligt rollfigurens trygghetstörst, vardagsfrustration, glädjeämnen och vredesutbrott. Även Martin Wallström träffar rätt och imponerar som trygg storebror med tillsynes outtröttligt tålamod.

Simon gillar cirklar – inte trianglar och absolut inte emotionella triangeldraman av den sort som triggas då han flyttar in hos Sam och flickvännen Frida (Hamilton). När hon inte förmår bejaka brödernas symbiotiska relation blir Simon – med sina strikta tidsscheman – vilsen och hans cirklar rubbas. Han går vetenskapligt till väga för att hitta en ny tjej åt sin bror - med en romantisk middag på en kulle som klimax. Associationerna går till lyckade norska komedier som Berit Nesheims Frida med hjärtat i handen eller Elling.

Efter en svag inledning engagerar filmen allt mer, och tar bättre bruk av alla rymd- och cirkel-metaforer. Flera centrala biroller känns för skruvade och det är inte precis någon nattsvart Aspergers-realism vi ser. Det originella tilltalet och den vassa dialogen lyfter ändå komedin och brödernas samtal vid den "rymdkapsel" där Simon gömmer sig i händelse av känslokaos blir rent rörande.