Toy story 3

Inför denna den tredje Toy story-filmen drog kärnteamet iväg till samma lilla stuga där fröet till den första filmen såddes och såg om föregångarna. Allt för att hitta tillbaka till leksakerna och deras syn på världen.

De lyckades tämligen väl. Inte minst med tanke på att medan Toy story var den första helt datoranimerade någonsin är trean inte den första någonting (men väl bästa premiärsiffrorna för en animerad film hitills). Att följa upp är en svår konst, att följa upp en uppföljare än svårare.

Många uppföljare blir rent spekulativa och snarast reklamfilmer för uppsjön prylar som drar in de riktigt stora pengarna, men folket på Pixar älskar verkligen sina figurer.

Med Disney som ägare är möjligheterna att casha in en gång till en beslutsgrund att göra Toy story 3 (liksom kommande Bilar 2 och Monsters inc. 2), men Pixar försöker åtminstone göra det med filmen i fokus.

Hursomhelst, i Toy story 3 står det efter en kort promenad längs minnenas allé i form av hemmavideoklipp på fantasifulla lekar klart att Andy hunnit bli 17 och ska ge sig av till college. Bland leksakerna, som står inför vindsförvaring eller sopsäck, råder förstämnig. Men räddningen dyker upp från oväntat håll och de befinner sig snart på dagis. Ett paradis för leksugna, ratade leksaker. Eller?

Saker blir sällan som man tänkt sig och snart är flyktplanerna i full gång.

Det är rafflande spänning och full fart mest hela tiden, varvat med såväl skratt- som tårframkallande scener. En viss känsla av upprepning infinner sig också i de många snillrika varianterna på att ta sig ut, upp, över, genom än det ena än det andra. Åtminstone för en småbarnsfar som sett de båda föregångarna lite fler gånger än vad som rimligen kan vara rekommenderat av Socialstyrelsen.

Men Pixar vill inte bara underhålla och dra in kosing, utan försöker mellan raderna faktiskt också säga något om världen. Tråden om konsumtionssamhälle och miljö från Wall-e spinns vidare på. Och precis som Steve Strange i Visage Mind of a toy, popsången om en åldrad leksak som inte kan förstå varför hon förlorat ägarens gunst, gör de det utifrån leksakernas horisont. En gång älskade, fortfarande fullt fungerande rensas de ut och bort. Till slut hamnar de flesta på gigantiska sopberg eller i brännugnar.

Det hade nog inte skadat heller om gänget som åkte till den där skrivarstugan hade varit lite mer heterogen än fem medelålders vita män och en dito kvinna. För precis som i charmiga förfilmen Natt och Dag (fantastiskt ljudarbete) är Toy story 3 lite grabbig och mossig här och var. Reaktionär är ett väl starkt ord men filmen för knappast synen på könsroller och familjekonstellationer framåt.

Men att tillsammans är stark och hjälpsamhet en dygd är å andra sidan begrepp väl värda att bevara.