Micmacs

Det är absolut inget förvånande att en ormmänniska kliver ut ur kylskåpet i Jean-Pierre Jeunets nya komedi.

Precis som i regissörens vackra, snillrika hyllning till originaliteten i Amelie från Montmarte flödar bildpoesin här runt filmens huvudpersoner, en samling särlingar med finurliga kompetenser.

I centrum står Bazil (Dany Boon) som hamnar på barnhem sedan fadern trampat på en mina. Filmen gör ett drastiskt hopp trettio år fram i tiden då Bazil, som nördigt videoaffärsbiträde, en kväll blir mystiskt beskjuten. Läkarna låter hellre kulan sitta kvar än riskerar att förvandla honom till en grönsak. När han hämndlysten mot vapenindustrin och med hopsydd panna återvänder från sjukhuset har han dock förlorat både bostad och jobb.

Som uteliggare kommer han strax i kontakt med ett gäng andra udda figurer som bor på ett skrotupplag där de likt levande Wall-e:s ägnar sig åt att sortera och återvinna andras skräp.

Gemensamt bestämmer de sig för att bekämpa ”artilleriministeriet”, personifierat av stadens båda mest korrumperade vapenhandlare.

Jean-Pierre Jeunet och Marc Caros bisarra, underbara och odiskutabelt originella debut Delikatessen är fortfarande en personlig favorit. Micmac förlorar sig dock, i likhet med Tarik Salehs visuellt mäktiga Metropia, i svulstig men innehållslös bildpoesi med alltför utstuderade detaljer, där rollfigurerna reduceras till karikatyrer.