Armadillo

Sedan 2002 deltar Danmark i Nato-ledda styrkor i Afghanistan för att på FN:s mandat hjälpa regeringen att upprätthålla säkerheten. Från början bara i Kabul, men nu finns de så kallade ISAF-styrkorna i hela landet.

I Janus Metz prisbelönta och omdebatterade film Armadillo får vi följa ett gäng danska soldater på en bas i södra Afghanistan, under första halvan av 2009.

Det är en på alla sätt imponerande film. Och, hur slitet ordet än är, modig.

Filmteamet kommer så nära verksamheten att arméns pr-ansvariga måste ha slitit sitt hår när de såg resultatet. Här flyger förhoppningar om fredsbevarande och upprätthållande av säkerhet all väg. Istället visas unga män som helst vill kriga, med ivrigt stöd från sina överordnade. Målet, som det skildras i filmen, är att rensa bland talibanerna, inte att garantera de civilas säkerhet.

Fotograferna, med Lars Skree i spetsen, är med när tristessen blir soldaterna övermäktig (som i Jarhead fast på riktigt) och mitt i striden, några meter från tungt beväpnade talibaner. Ändå, med några få undantag, är bild- och ljudkvalitén på samma höga nivå som i vilken välregisserad spelfilm som helst. Fotot är stämningsmättat, på ett sätt som är ovanligt för dokumentärfilm, och går i mörka, jordiga färger. Filmen är skickligt klippt och musiklagd med stor känsla för nyanser.

Även soldaterna är modiga som ställer upp. Rimligtvis borde de ha vetat hur deras beteende skulle tas emot av släktingar och danskarna i gemen. De flinar framför porrfilmer, visar upp sig berusade av adrenalin och är ärliga med att de är där för kickens skull.

Det ger åskådaren en möjlighet att ifrågasätta idén att man med vapen och hot kan bringa fred, eller att det går att bedriva ett humant krig. Det har kostat danska skattebetalare mellan 350 miljoner och en miljard per år och som stöds av 42 procent av befolkningen.

Vad en liknande film om Sveriges närvaro i Afghanistan skulle göra för synen på vår neutralitet går knappt att föreställa sig. Men det är kanske på tiden att en sådan görs.