Ajami
DRAMA
Ajami
Regi Scandar Copti och Yaron Shani, Israel/Tyskland, 2009 (120 min)
ROY, HAGABION
Relaterat
Artikelserie
- Fler filmrecensioner
- The expendables 2010-08-13
- 7X – lika barn leka bäst 2010-08-13
- La Danse 2010-08-13
En tonårig kille som meckar med sin bil blir skjuten.
En trebarnsfar blir knivstucken.
Och så vidare.
Mitt i alla stora konflikter är det lätt att glömma de små, de som flammar upp på grund av missförstånd eller någons bräkande får, där vapen slentrianmässigt blir en lösning, i områden där våldet på ett eller annat sätt blivit vardag.
Scandar Coptis och Yaron Shanos Oscarsnominerade debut är döpt efter Ajami, en stadsdel i israeliska Jaffa där muslimer, judar och kristna försöker leva sida vid sida. Lika mycket, om inte mer, är det ett fattigt område där ålder, klass och ekonomiska svårigheter splittrar.
Regissörernas visar att allt inte är som det först verkar, ingen är hjälte eller skurk. Men de krånglar till sitt kriminaldrama i onödan, med parallella, överlappande kapitel och kronologiska kast. Ibland blir det lika rörigt som konflikten. Skådespelarna är amatörer och handkamera ger en dokumentär, realistisk känsla. Det gör filmen genuint jobbig att se.
En slags huvudperson är nittonåriga Omar (Shahir Kabaha), som blivit familjens överhuvud efter att en farbror skjutit en arabisk beduin, en utpressare, och startat en klanfejd (den mekande tonårspojken är en granne som misstas för Omar). Pengaskulden – det går att köpa sig fri – blir enorm. Omar hamnar hos Abu Elias, en kristen restaurangägare som inte är lika respektabel som han låtas. Där jobbar även den illegalt invandrade palestiniern Malek och kocken Binj som vill flytta till Tel Aviv med sin judiska flickvän – något hans arabiska vänner ser snett på. Lägg också till knarkhandel och en brutal polis, den judiske Dando, vars bror är försvunnen.
Alla är offer för omständigheterna, men kanske mest Omars lillebror Nasri, som drömmer sig bort med hjälp av att teckna – han är ung nog att fortfarande tro på en bättre värld – men som känner på sig att hemska saker ska ske.
Regissörerna – en är israelisk arab, den andre judisk – tar inte ställning för eller emot något annat än den ohållbara situationen. Några ljusglimtar finns inte. Mer än just att det gjorts en film som denna.



























