Mycket Bengtsson – lite humor

Att svenska komedier fortfarande kan dra publik till biograferna bevisades förra året av Sommaren med Göran, men generellt finns från svenskt filmproducenthåll en övertro på komediers kommersiella potential. Jo, Kjell Sundvalls Bröderna Karlsson kommer att locka till ett och annat biobesök, men filmen är inte tillräckligt rolig för att välta några biljettkassor.

Det är väldigt mycket Björn Bengtsson i Bröderna Karlsson. Bengtsson spelar enäggstvillingarna Nicklas och Hasse, som är lyckligt ovetande om varandras existens. Nicklas är en pedantisk advokat, bosatt i Stockholm. Han är högeffektiv på jobbet, men olycklig och bottenlöst ensam på fritiden (han hoppas få träffa den rätta på nätet).

Hasse är Nicklas motsats: en notoriskt otrogen slarver och charmör som bor i Norrbotten tillsammans med fru och barn. Naturligtvis kommer bröderna att träffas, det sker mer eller mindre omedelbart i filmen. Kanske kan de lära sig ett och annat av varandra?

Sundvall och manusförfattaren Ulf Kvensler har lånat upplägget från Willy Russells musikal Blodsbröder. Snabbt blir Bröderna Karlsson en slå i dörrar-fars med humor som huvudsakligen bygger på att de medverkande försätts i pinsamma situationer (typ tappar byxorna). Sedan, i väntan på feelgoodfinalen, ges det plats åt lite allvar, i några scener blir det mer sorgligt än roligt.

För den komedivane är filmens slutknorr snudd på löjligt enkel att lista ut i förväg.

Förvecklingar modell förutsägbara uppstår när Hasse beslutar sig för att hälsa på brorsan i Stockholm, där Nicklas har att ro iland de komplicerade juridiska turerna kring en förestående företagsfusion. Samtidigt har Nicklas börjat göra tafatta försök att uppvakta den nyanställda juristen Clara (Tuva Novotny). När Hasse utger sig för att vara Nicklas börjar Nicklas liv att sakta men säkert rasa samman.

Behållningen i filmen är spelet från Björn Bengtsson. Med dagens filmteknik är det inga problem med att låta honom spela mot sig själv, men det måste ha varit en smula komplicerat för Bengtsson under inspelningen. Han löser uppgiften galant.

Problemet är att Sundvall lägger allt krut på tvillingarna, de andra rollfigurerna, som aldrig lämnar schablonstadiet, ägnas bara ett förstrött intresse. Att kvinnoporträtt inte är regissörens starkaste sida ser vi flera trista exempel på i filmen.