Mademoiselle Chambon

En blick kan säga så mycket. Precis som ett bortvänt ansikte, ett förstulet ögonkast eller en svagt darrande läpp. Det är framför allt de uttrycksmedlen regissören Stéphane Brizé (Inte här för att bli älskad) använder sig av. Det och musik. Och det subtila kan bli såväl sensuellt som sentimentalt.

Muraren Jean (Vincent Lindon) är lyckligt gift, andra barnet är på väg, han tar hand om sin åldrige far och har inte märkt att något saknas. Tills han av en slump möter sonens lärare, mademoiselle Chambon (Sandrine Kiberlain). Hon är en bildad parisiska och en fjärrskådande flyttfågel som inte vill slå sig till ro, med ett nytt vikariat varje år.

Dialogen är sparsam. Tystnaden får tala. Jean, arbetarklassmannen i rutig skjorta och jeans som blir allt merfåordig och frånvarande i hemmet, skruvar på sig som en liten pojke i frökens närvaro. Hon spelar fiol för honom, men av blygsel med ryggen till. Violinens vackra, vemodiga melodi symboliserar nästan övertydligt tydligt längtan – men efter många olika saker. De delar en passionerad kyss, men vart skulle en romans dem emellan kunna leda?

Tempot är långsamt, vardagligt – vardagsval kan också vara dramatiska – men symboliken och känslorna under ytan är tydliga. Framför allt Kiberlain är en mästare i att förmedla mycket med små uttryck.