Inception

"Allt som du ser eller verkar, är blott en dröm i en dröm", diktar Edgar Allan Poe.

Christopher Nolan är kraftigt inspirerad av dessa rader i sin nya, komplexa actionthriller Inception, som får Tom Cruise-rullen Knight and day, som hade biopremiär förra veckan, att framstå som en actionfilm från stenåldern.

Det är de filmtekniskt briljanta och innovativa Paul Greengrass (The Bourne ultimatum), Michael Mann (Collateral) och Nolan (The Dark Knight) som vågat förnya actionfilmen under senare år, och lämnat 1980-talets tradiga biljakter långt, långt bakom sig.

Nolan, född i London 1970, visade redan i Memento att han inte har något emot komplicerade och fantasieggande historier. I drömspelet Inception, där Nolan står för både manus och regi, finns det så många bottnar att vi i publiken, till skillnad från rollfigurerna på bioduken, hela tiden måste vara klarvakna fram mot en final som möjligen är i slugaste laget.

Leonardo DiCaprio spelar frilansagenten Cobb, expert på att ta sig in i andra människors, och sitt eget, undermedvetna. Allt är möjligt i en dröm och ännu mer är möjligt i en dröm i en dröm, berättar han för sin nya, unga, intelligenta medhjälpare Ariadne (Ellen Page), som inte behöver någon ariadnetråd för att hitta ut ur labyrinter.

Tidigt i filmen tackar Cobb ja till ett invecklat uppdrag som kräver minutiös planering, ett team av medarbetare och livsfarliga resor in i drömmarnas värld. Det handlar om att plantera en idé, göra en "inception", i hjärnan på arvtagaren till ett multinationellt företag. Vad som sedan sker på riktigt eller i det undermedvetna tål att funderas på, men sväljer man manusets premisser är Inception ett visuellt fyrverkeri av specialeffekter, i synnerhet imponerar slow motion-scenerna när de medverkande i ett sovande tillstånd tyngdlösa svävar omkring i luften.

I drömmar kan som sagt allt hända: städer tar sig nya skepnader, skyskrapor är byggda på en sekund, trappor slutar i tomma intet, ett lokomotiv kommer farande mitt på gatan. Cobb får dock svårare och svårare att kontrollera sitt undermedvetna. Gång på gång dyker hans döda hustru Mal, spelad av Marion Cotillard, upp och försöker locka Cobb att inte återvända till verkligheten.

Skuldkänslor, botgöring och förlåtelse är tre centrala teman i Nolans film. Utöver den snygga Ariadnereferensen låter han Edith Piaf-sången Non, je ne regrette rien fylla en viktig funktion i handlingen, vilket rimligtvis är en liten blinkning till Cotillard, som så skickligt porträtterade Piaf i biografifilmen La vie en rose?

Men till skillnad från The Dark Knight är det inte aktuellt med högsta betyg till Inception. Skalar man bort science fiction-inslagen är detta en ganska traditionellt uppbyggd "sista kuppen"-film. Filmens första 60 minuter tyngs ner av för mycket dialog när Cobb hela tiden måste förklara diverse olika termer och hur saker och ting ligger till. Annars är det bra.