Kärlek på italienska

I sommar repriserar Sveriges radio sin bokcirkelserie om Thomas Manns roman Buddenbrooks – En familjs förfall. I det första programmet diskuterades den pampiga och långdragna middagsscen som inleder boken. Scenen influerade regissören Luchino Visconti att börja sin mest kända film De fördömda (1969) på liknande sätt.

Det råder ingen tvekan om att regissören Luca Guadagnino tagit intryck av både Visconti och Mann.

Filmen om familjen Recchi, en milanesisk högborgerlig familj vars rikedom kommer från textiltillverkning, inleds med en detaljrik middag. Det är jul och patriarken firar födelsedag. Fabriken ska lämnas över till nästkommande generation och i dialogen bubblar högmodet. Det är en tidsfråga innan den här självhävdande familjen får sitt straff.

I centrum står Emma, en kvinna kring femtio som mer än väl uppfyller sin roll som värdinna, kärleksfull mor och fru. Samtidigt har hon som ryska fått kämpa för att smälta in. Skotska Tilda Swinton talar både italienska och ryska utan att darra på manschetten. Hennes resliga uppenbarelse och klassiska, androgyna drag passar perfekt att gestalta den svala Emma som klär sig i Jil Sander och bär Birkinväska.

Av hennes sätt att dra sig undan middagen och, senare, välja brodering på rummet hellre än att delta i sonens förlovningsfest, förstår vi att hon har gett upp sin ungdom. Det hjärtat brinner för är två av barnen, dottern Elisabetta och äldste sonen Edoardo, som hon har en komplex relation till. Hennes man och den tredje sonen får knappt kontur, vilket säger en del om hur viktiga de är för Emma.

Genom Edoardo möter hon kocken Antonio, som lockar med sitt enkla sätt och sina fantastiska smakkombinationer. Emma vaknar upp ur sin mentala koma och får kontakt med det hon så länge har förträngt.

Att använda matlagning som en symbol för uppvaknande och passion är ett väl beprövat filmknep. I Kärlek på italienska (som för övrigt borde ha fått heta samma som originaltiteln: Jag är kärleken) blir det i och för sig en hel del närbilder på glänsande rätter, men kameran antar snarare anorektikerns blick än livsbejakarens.

Mest fascinerande är den ryska soppa som har fått mytiska dimensioner i familjen. När den väl serveras liknar den mest en geléinstallation, som en symbol för den stelnade borgerligheten den tragedi som drabbar familjen vid samma middag.

Det är svårt att tolka om Luca Guadagnino vill mer än gräva ner sig i borgerlighetens skönhet. Som sidospår får vi se hur familjeföretaget säljs till ett multinationellt företag, under den idealistiske sonen Edoardos protester. Det är en passage som skapar förvirring. Vill det säga något om de förändringar som modebranschen genomgår, från familjeföretag till globaliserade jättar? Eller är det bara ett dramaturgiskt grepp för att skapa ytterligare ett hot mot familjen?

Jag lutar åt det senare, den här filmen är inte det minsta intresserad av vad som försiggår utanför marmorväggarna, som förebilden Viscontis filmer ändå var.

Men tack vare Tilda Swintons starka porträtt av Emma och hennes snåriga relationer till sina barn och sig själv blir detta en vacker och fascinerande berättelse i sin egen rätt.