En italiensk familj på gränsen till sammanbrott

Det susar i löven, en kvinna klädd till brud stormar fram mellan olivträden med slöjan fladdrande i vinden. Snart står hon framför en man, med pistol i hand.

På bara någon minut har Ferzan Özpetek fått med allt som enligt Jean-Luc Godard behövs för att göra film; en pistol och en flicka. Men i stället för toppraffel väntar en snarast farsartad dramakomedi om det svåra i att gå sin egen där den förrymda bruden visar sig snart vara en återblickande farmor.

En italiensk familj på gränsen till sammanbrott är den Istanbulfödde romarens åttonde långfilm men trots många priser har bara debuten Det turkiska badet fått svensk biopremiär. Ferzan Özpetek har ofta sexualitetens våndor som tema i sina filmer, så också denna gång när den så lyckliga pastatillverkarkärnfamiljen drabbas av ett bombnedslag i form av en son som kommer ut under en affärsmiddag.

Skam, vanära och förnedring. Sonen blir bannlyst, pappan får hjärtinfarkt och den andre sonen får mot sin vilja sköta familjeföretaget. Men som farmor lite senare säger; gör man alltid som andra vill är livet inte värt att leva.

Özpetek regisserar med lätt handlag och skådespelarna är utmärkta i det snudd på felliniskt myllrande persongalleriet. Fars tryfferas med sorg, saknad, ångest i färgstarka bilder medan klippen stundtals är lite orytmiska.

Det överdrivna tonläget ska montera ned fördomar men samtidigt lyfts inte problematiken över grundnivå. Vi borde ha kommit längre än så, åtminstone här i Sverige.

Eller som farmor säger; annorlunda är vi ju allihop, var och en på sitt sätt.