When you're strange

Vinden blåser över förtexterna, vita mot svart bakgrund. Solen går upp bakom böljande moln, en man kliver ur ett bilvrak för att sedan fara iväg i en Ford Mustang på dammiga Amerikavägar, till introt av The end. Samtidigt tillkännager bilradion Jim Morrisons död i Paris 3 juli 1971. Ett blixtsnabbt och rasande snyggt baklängeskollage för oss tillbaka till 1960-talets början. Klipp på John F Kennedy, medborgarrättsrörelsen, Vietnam och ungdomskulturens födelse flimrar förbi.

Tom DiCillo (Living in oblivion) skapar omgående en stämning som bär. Och precis som engelske regissören Grant Gee gjorde i sin fantastiska dokumentär om Joy Division försöker han fånga tidsandan och ge sammanhang åt det han skildrar, i det här fallet The Doors. Eller kanske snarare myten kring bandet och, framförallt, frontmannen Morrison.

Han låter Johnny Depps trygga och mycket precisa stämma föra oss genom tidiga framgångar, genombrott och motgångar till stillbilder och filmklipp i svartvitt och färg, grovkornigt och skarpt med Depps röst som ledstång. Inga intervjuer och bandet självt får bara komma till tals i enstaka repliker.

Det är på en gång redovisande, förklarande och poetiskt. Myten både krackelerar och späs på. Fram träder bilden av en vilsen själ, ett geni som aldrig slutade tvivla på sin röst, så skygg att han först uppträdde med ryggen mot publiken och som med tiden blev en freakshow för skandallystna hellre än musikfrälsta. En man som njöt uppmärksamheten och inte kunde få nog och som inte visste hur tomrummet skulle fyllas. Det är en vacker film för såväl novisen som konnässören.

"Mot slutet av 1970 dör en dröm" säger Johnny Depp.

En del av den lever kvar i The Doors musik, och DiCillos film.