Vad är det i berättelserna som fängslar?

- Det där med omöjlig och förbjuden kärlek har ju alltid fascinerat, inte minst när det handlar om den alluppslukande kärleken – Meyer själv har inspirerats av Romeo och Julia (Shakespeare) och Svindlande höjder (Emily Brontë), vilket märks tydligt. I det här fallet är drömmen dessutom evig kärlek, på riktigt.

Meyers böcker är väldigt kyska, med mer fokus på drömmar och längtan än faktiska kyssar och absolut inget sex. Just att det handlar om drömmar och det uppnåeliga lockar nog också: läsaren får tillfälle att dagdrömma om den perfekta kärleken.

En trist sak är att böckerna på många sätt cementerar tråkiga könsroller. Edward är den som bestämmer och vet bäst (tror han) och Bella ser sig själv som ordinär och tråkig. Men hon är ändå modig, och kämpar för sin kärlek och för att få det hon vill och hon ses till och med som ett hot av mäktiga vampyrer.

Vilken är Meyers bästa respektive sämsta?

- Jag föredrar den första Twilightboken, Om jag kunde drömma. Delvis för att det var just den första, men också för att Meyer är en väldig ordrik skribent och en författare som blir så förtjust i sina påhittade personer att hon får svårt att sålla och vill beskriva händelserna ur flera personers synvinkel. Det finns både en charm och en fara i det. Men den nya och korta Bree Tanners andra liv –Bree dyker upp i en kort scen i Ljudet av ditt hjärta (Eclipse) – har sina poänger.

Däremot finns det ingen anledning att läsa Genom dina ögon, som inte hör till Twilightsagan utan är en slags science fiction-romans.

Hur har överföringen till film fungerat?

- Helt okej. Det handlar om att ge och ta, om att vinkla. Som film föredrar jag New moon framför Twilight, den är rappare. Vad som också är bra är att den fokuserar på Bella och hennes känslor. Bella framställs som starkare och mer självständig i filmerna, och Kristen Stewart gör rollen bra.

Det där med att Edward/Robert Pattinson ska vara så fantastisk och snygg förstår jag däremot inte – men så tillhör jag ju egentligen inte målgruppen heller. I Eclipse tycker jag att han är väl bossig och svartsjuk, men det är den bästa av filmerna hittills, med humor, action och viss självreflektion. Men eldprovet blir, precis som Meyer själv har sagt, den fjärde filmen Breaking dawn (Så länge vi båda andas) och att få till vissa av de övernaturliga inslagen där.

Vad jag också gillar med filmerna är att Meyers – och mitt –favoritband Muse medverkar på soundtracken till alla. Deras specialskrivna låt till Eclipse spelas ”på riktigt” i filmen, på en fest.